Debattartikel publicerad i GöteborgsPosten den 13 mars 2010:
Baksmällan efter Köpenhamnsmötet och inledningen på 2010 års valrörelse hotar Sveriges långsiktiga utveckling. Istället för stora globala framtidsfrågor har den trevande förvalsdebatten hittills handlat väldigt mycket om vem som till exempel borde skämmas för att den utnyttjat det så kallade RUT-avdraget eller vad en moderat bör ha på sig i valstugorna. Just nu tycks det viktigare att syna motståndarens misstag än att våga visa vägen. En sådan valrörelse kan komma att stå oss mycket dyrt.
Världen befinner sig vid ett vägskäl där möjligheterna för oss som nation är enorma. Den globala uppvärmningen kräver en omställning till förnybar energi. En växande befolkning och ett ökat välstånd kräver enligt FN att världens matproduktion ökar med 70 procent under de närmaste 40 åren. Men klimatdebatten efter Köpenhamnsmötet verkar ha begravts i snödrivor och få svenska politiker verkar våga diskutera matpolitik, förmodligen av rädsla för det för Sveriges politiker så otäcka CAP-spöket (EU:s jordbrukspolitik).
När Barack Obama vann presidentvalet 2008 åkte svenska partistrateger, riksdagsledamöter och andra politiskt intresserade i skytteltrafik över Atlanten för att lära sig mer om hur man kan bygga en kampanj på tydliga visioner och politiskt mod. Eftermälet blev också mycket positivt. I tidningsartiklar och i TV-soffor försäkrade svenska politiker – ”Yes we can! också.” Den svenska valrörelsen skulle absolut påverkas av Obamas kampanj och ja, det var verkligen hög tid att driva en visionsbaserad kampanj – gärna med globalt fokus.
Men av detta har vi än så länge sett väldigt lite. Som det ser ut i dag verkar det dessutom bara vara människor i storstadsregionerna som är intressanta för partierna.
Det är i grund och botten ett cyniskt sätt att se på politiken - man underskattar väljarnas intresse för de långsiktiga politiska frågorna. Vi företagare inom de gröna näringarna är i allra högsta grad beredda att vara med och ta ett globalt ansvar, vi hyser ett djupt och genuint intresse för de stora politiska frågorna. Många av oss ser hur vi själva kan bidra, då jorden, skogen, trädgården och landsbygdens miljö är resurser som behöver användas än mer i ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag är också övertygad om att Sveriges och världens stora globala utmaningar – förhoppningar såväl som rädslor – delas av såväl storstadsmänniskor som landsbygdsbor.
Flera partier har redan meddelat att dörrknackning ska bli ett viktigt kampanjverktyg. Jag hoppas att man inte endast kommer att springa i trappuppgångar utan också besöker de 2 miljoner människor som bor på Sveriges landsbygd. Förhoppningsvis kan dörrknackandet ge insikten om att svenska folket i gemen tycker att de stora globala politiska frågorna förtjänar en plats i debatten. I en SIFO-undersökning som LRF lät göra den första veckan i mars uppger 80 procent av svenska folket att klimatfrågan är ganska eller mycket viktig för dem i höstens riksdagsval.
Jobbfrågan verkar bli en av de stora valfrågorna. Det är fullständigt förståeligt och bra. Hur vi får fler företag som dessutom vågar och vill anställa mer är en viktig utmaning som vi delar med andra länder. Men det finns fler frågor som kräver sitt utrymme.
Som nation står Sverige idag vid ett verkligt vägskäl. Vi har klarat lågkonjunkturen förhållandevis bra, statsfinanserna är i ordning. Sverige är innovativt, vår cleantech-industri är bland de främsta i världen och vi har störst andel förnybar energi i hela EU. Förutsättningarna att som nation ta rejäla kliv kunde inte vara bättre.
Men för det krävs mod, kloka beslut och visioner. Och människor måste också få ställas inför valet av vilken väg vi ska välja.
Låt mig ta några exempel. Sverige har stora möjligheter att öka andelen förnybar energi. Våra undersökningar visar att 70 procent av den svenska energianvändningen 2020 kan vara förnybar energi. Regeringsalliansen säger 50 procent och oppositionen 53. Här verkar det alltså inte råda någon större skillnad om man röstar på nuvarande regering eller opposition. Men om en tuffare satsning skulle göras skulle landet Sverige förändras från grunden. Och det skulle med stor sannolikhet också förändra omvärldens syn på Sverige från grunden.
På bara några år skulle Sverige kunna bli världsledande när det gäller utsläppsreduktion, vårt beroende av importerad energi skulle minska och exportmöjligheterna för både stora och små svenska företag skulle explodera.
För att inte tala om vad det skulle betyda för jobben. Beräkningar visar att en sådan satsning skulle innebära minst 60 000 nya jobb. Det – om något - borde ju vara efterlängtat i denna valrörelse.
På precis samma sätt skulle en satsning på en genomtänkt livsmedelsstrategi kunna gynna både klimat och Sveriges plånbok. Under perioden 1980-1995 låg importandelen av konsumtionen runt 25 procent, 2008 var motsvarande siffra nära 45 procent. Varför har Sverige inte likt flera andra länder en tydlig livsmedelsstrategi? Vem vågar först sätta upp målet att Sverige inom tio år ska ha ett positivt handelsnetto för jordbruksvaror?
Det behövs faktiskt inte särskilt stora förändringar för att detta skulle kunna bli verklighet.
Jag är långt ifrån ensam när jag efterlyser en valrörelse som också handlar om de stora globala frågorna. Jag är väl medveten om att partier såväl som regeringsallianser nu slipar som bäst på sina politiska prioriteringar inför nästa mandatperiod och sina valstrategier. Inför dessa lanseringar sätter jag stort hopp. Att den inledning som vi hittills sett i förvalsrörelsen byts mot fler visioner och förslag för hur vi också hanterar de stora globala utmaningarna – på väg mot ett hållbart samhälle. Frågan är: Vem vågar visa vägen?
Lars-Göran Pettersson
Förbundsordförande LRF