Ännu ett möte om rovdjurspolitiken har genomförts. Denna gång i Töreboda och intresset var som vanligt stort.
Men när EU-kommissionen lade sig i Sveriges agerande så innebar det att rovdjurspolitiken havererade.
Egentligen är dagens situation helt onödig. Sett till antal rovdjur i landet har politiken nämligen varit framgångsrik. Stammarna ökar stadigt och det tidigare akuta hotet om utplåning är sedan länge undanröjt. För att stärka förtroendet för politiken genomfördes för några år sedan förbättringar som bland annat innebar att förvaltningen skulle ut till regionerna samtidigt som en licensjakt på varg infördes.
Men knappt hade försoningsprocessen mellan ja- och nejsida påbörjats innan flera djur- och miljöorganisationer anmälde Sverige inför EU-kommissionen. Regeringen tvingades ner på knä och den förankrade politiken kastades ut.
Taket på vargstammen försvann, licensjakten likaså. Nu finns en skyddsjakt istället samt ytterligare en utredning.
Samtidigt fortsätter de fiaskoartade försöken att plantera ut vuxna vargar i nya områden och debatten mellan ja- och nejsida är mer infekterad än någonsin.
Den som tror att rovdjuren gynnas av detta, tror fel.
LRF valde att lämna överenskommelsen med regeringen i samma stund som politiken blev enögd.
Därför accepterar LRF inga utplanteringar innan rovdjurspolitiken omfattas av en långsiktig politik som inte bara värnar om arternas mångfald utan som även ger ett inflytande till dem som berörs.
En lokalt förankrad rovdjurspolitik innebär att skyddsjakt på djur med riskbeteende måste beslutas regionalt utan dröjsmål. Precis som för flera andra djurslag, måste det finnas en regelbunden jakt och det måste finnas en antagen taknivå på stammen som är rimlig och accepterad.
Samhället måste också bära de kostnader som denna politik medför. Visserligen utgår idag ersättning för dödade djur och till stängsel för att hålla vargen borta. Men merarbetet i samband med angrepp och allt arbete med stängsling och underhåll ersätts ofta inte. Inte heller ersätts den lägre produktionen hos överlevande djur.
När detta är uppfyllt finns det anledning att diskutera på vilket sätt genetiken i stammen kan förbättras och då finns det andra sätt som är betydligt bättre än att ägna sig åt utplantering av vuxna djur och förflyttning av problemdjur.
Monica Didriksson, vice ordförande LRF Västra Götaland
Stefan Brunander, styrelseledamot LRF Västra Götaland