Levande landskap och biologisk mångfald

Ett aktivt svenskt jordbruk är en förutsättning för att hålla det svenska landskapet levande och bevara den biologiska mångfalden. Naturbetesmarkerna och ängarna är bland de artrikaste marker som finns i Sverige.

Den stora artrikedomen är ett resultat av att markerna under lång tid har brukats av människan. För att bevara de natur- och kulturvärden som finns i dessa marker måste landskapet fortsätta att brukas, annars riskerar de att förfalla och växa igen.

Markernas natur- och kulturvärden hotas från två håll. Mindre gårdar riskerar att läggas ner på grund av minskad lönsamhet vilket leder till att markerna växer igen och natur- och kulturvärden försvinner. En annan risk är att brukandet av marken intensifieras. Detta kan minska den biologiska mångfalden och kulturella värden riskerar att förstöras.

Varierat landskap

För en optimal biologisk mångfald behövs ett varierat landskap. Åkerholmar, öppna diken, odlingsrösen, stenmurar och gamla träd är exempel på rester efter ett småskaligt och varierat jordbruk. I dag är detta viktiga livsmiljöer och spridningsvägar för många växt- och djurarter. Dessutom är dessa lämningar viktiga kulturhistoriska spår från tidigare generationers jordbruk.

Många växt- och djurgrupper är rikt representerade i naturbetesmarkerna. Alla arter finns inte på marken utan många är knutna till träd- och buskskiktet där de endast kan existera om marken betas så att den blir öppen och solbelyst. En fristående ek kan exempelvis erbjuda livsmiljö för upp emot tusen olika arter och erbjuder dessutom skydd för betande djur. En absolut förutsättning för att klara av att bevara dessa värden är att det finns betesdjur.

Läs LRFs position om biologisk mångfald.