Debattartikel publicerad i Sydsvenska Dagbladet 20 maj 2009.
Åkermark är en begränsad naturresurs i vårt land. På 60 år har 900 000 hektar åker försvunnit för all framtid, åkermark som motsvarar nästan hela Skånes yta. Mycket har blivit skogs- eller betesmark. Men marken har också exploaterats för bebyggelse och infrastruktur. I dag är bara sju procent av Sveriges landareal åker.
Det finns inte längre någon överproduktion i jordbruket. I ett globalt perspektiv råder det brist på livsmedel. När jordens befolkning ökar, i kombination med klimat- och miljöproblem, blir det extra viktigt att hushålla med marken för att trygga försörjningen av mat.
Åkermarken spelar också en viktig roll för att motverka växthuseffekten. Den kan tillgodose efterfrågan på förnybara energikällor som bioenergi. Marken är också viktig för sysselsättningen, i Skåne finns 11 procent av arbetstillfällena inom jord- och skogsbruket.
Men trots att åkermarken är en begränsad resurs som behövs för areell produktion går ofta andra intressen före, särskilt utmärker sig kommunerna i västra och södra Skåne.
Sedan 1962 har cirka 13 000 hektar åkermark av klass 8-10, jord som hör till Europas bördigaste, exploaterats för bebyggelse. Det motsvarar närmare 10 procent av Skånes bästa jordar. Av de skånska översiktsplanerna framgår att det inom de kommande 20-30 åren finns planer på att bebygga ytterligare omkring 9 000 hektar åkermark.
Lunds kommun intar en särställning. I kommunens förslag till översiktsplan 2010 planeras omkring 1 500 hektar högklassig åkermark användas för bebyggelse. Kommunens syn på användningen av bördig åkermark märks även i förstudien för lokalisering av forskningsanläggningen ESS, European Spallation Source. Kommunen föreslår att anläggningen, samt nya bostäder och annan kringbebyggelse placeras på 170 hektar åkermark av klass 10.
Det saknas tillräcklig insikt om åkermarken som grundläggande resurs för produktion av livsmedel och energi i många kommuner. Vi tycker att ESS-anläggningen ska byggas i Skåne. Men det borde inte vara några problem, och utan bärande invändningar ur forskningssynpunkt, att kunna hitta en plats med mindre bördig mark – naturligtvis mot full ersättning till markägarna.
Att åkermarken så lätt kan exploateras beror på det klena skydd den har i lagstiftningen. Dagens lagstiftning måste stärkas. Ett sätt skulle vara att i miljöbalken ha möjlighet att peka ut den bördigaste åkermarken som riksintresse för jordbruket. Detta skulle tvinga kommunerna att ta större hänsyn till jordbruket när de gör sin fysiska planering och att länsstyrelserna får rätt att ingripa mot kommuner som inte visar sådan hänsyn.
Den av regeringen tillsatta Miljöprocessutredningen har haft i uppdrag att överväga frågan om åkermark som riksintresse. Utredningen har dock i sitt nyligen avgivna slutbetänkande (SOU 2009:45) avfärdat en sådan lösning av skäl som inte känns övertygande.
Vi utgår nu från att regeringens ansvariga ministrar för åkermarksfrågor, jordbruksminister Eskil Erlandsson och miljöminister Andreas Carlgren, slår sina kloka huvuden ihop och tar Miljöprocessutredningens överväganden under omprövning. Det är nödvändigt med ett ökat skydd för åkermark i lagstiftningen och det brådskar!
Lars-Göran Pettersson, förbundsordförande LRF
Åsa Odell, regionförbundsordförande LRF Skåne
Fredrik Bonde, chefsjurist vid LRF