Det är inte rimligt, det är snarare helt befängt, att föreslå en skatt på just kött men inte samtidigt på det som vi människor verkligen överkonsumerar, såsom kläder, flygresor och godis. Det skriver förbundsordförande Helena Jonsson i ett debattinlägg i Dagens Industri den 23/6.
Jonas Paulsson skriver (den 21/6) att mattavfallsproblemet är ett köttavfallsproblem och propagerar för en rak köttskatt för att minska avfallet. Faktum är att vi slänger ganska lite kött i Sverige. De stora volymerna matavfall är frukt, grönt, bröd och mejeriprodukter. Det beror på att köttprodukter är mer värdefulla.
En rak skatt innebär att köttet skulle beskattas lika, oavsett hur det är producerat, hur djuren har haft det, hur mycket klimatgaser som släppts ut och hur den biologiska mångfalden påverkats. Det innebär att kött från nedhuggen brasiliansk regnskog får samma skatt som svenskt hagmarkskött – trots att det brasilianska köttet ger 30 gånger större utsläpp av växthusgaser jämfört med det svenska. En sådan skatt gynnar köttet med den största miljöpåverkan, vilket jag inte tror är vad Jonas Paulsson eftersträvar. Det leder varken till att konsumtion eller produktion blir mer hållbar.
Det helt avgörande ur klimat- och resurssynpunkt är i stället att minska den tredjedel av all mat som blir avfall. Även ekonomiskt är det viktigt. Mat slängs i olika led av matkedjan till ett värde av ca 20 miljarder per år. Ökad kunskap, bättre förpackningar, ändrad bäst före-märkning och en annan attityd till matrester kan ge dessa vinster.
Det som ändå kommer att kastas (t.ex. skadad mat och skalrester) kan, när det gäller vegetabilier, ges till grisar och fjäderfä. Detta ger mycket klimatsmarta animalieprodukter. Det mesta av vegetabilierna från livsmedelsindustrin används idag som foder till svenska grisar. Gödseln från djuren kan sedan användas i biogasproduktionen. Det animaliska matavfallet ska dock inte ges till djur av smittskyddsskäl, utan bör tillsammans med gödsel användas till biogas.
Jordbrukspolitiken och de stöd och miljöersättningar som följer med den, är ett sätt att både klara konkurrensen gentemot områden som tar mindre hänsyn till klimat, miljö och djuromsorg och att steg för steg arbeta vidare med att göra det europeiska jordbruket mer hållbart. På EU-nivå handlar det om 15-20 procent av produktionsvärdet. De pengarna är avgörande i det viktiga arbetet med att minska läckaget till Östersjön. Tack vare de resurserna bedömer vi att det kan vara möjligt att nå de mycket tuffa politiska målen.
Det bästa för att minska matens miljöpåverkan är att kasta mindre och välja det som är närproducerat. För det behövs en ursprungsmärkning av alla livsmedel.
Helena Jonsson, förbundsordförande LRF