Publicerad i Land Lantbruk 4/11 2011
Gång på gång drabbas vi bönder av vargangrepp, nu senast i bland annat Östergötland, Kronoberg och Västmanland. Den ekonomiska förlusten, merarbetet, stressen och vreden för den enskilde låter sig inte enkelt beskrivas. Ändå kan de materiella förlusterna redovisas i reda pengar. Men detta ersätts inte fullt ut. Det psykiska lidandet som de drabbade utsätts för går aldrig att ersätta.
Dödade djur går att få ersättning för. Likaså ges bidrag till stängsel för att hålla vargen borta. Men merarbetet i samband med angrepp och allt arbete med stängsling och underhåll ersätts ofta inte. Inte heller ersätts den lägre produktionen hos överlevande djur. Regelverket hindrar dock inte bättre ersättning. Viltskadeanslaget i statens budget är helt enkelt för litet, något som innebär att bönderna får på tok för låg ersättning.
Att hålla får innebär att nyttja många små beten spridda över stor areal. Att stängsla allt eller att övervaka allt är inte möjligt. Resultatet är då dödade djur eller att djurhållningen upphör. Då försvinner också det öppna, betade landskapet som de flesta sätter stort värde på. Inte minst de som så starkt vurmar för en ökande rovdjursstam i Sverige.
LRF har ställt sig bakom riksdagens beslut om att vi ska ha stora rovdjur i Sverige. Men det får inte ske på bondens bekostnad, som alltså inte själv ska behöva stå för följderna av den av riksdagen beslutade politiken. Tyvärr är det ett faktum för många idag.
Historien upprepar sig varje gång vargen dyker upp i ett nytt område. Vi frågar oss varför ansökan om skyddsjakt hanteras så långsamt? Om rovdjurspolitiken ska få legitimitet bland dem som är direkt berörda, som har vargen in på knuten – måste samhället i form av regering, naturvårdsverk och länsstyrelse ta problemen på allvar.
I Dalarna och Västmanland har vi fått ett moment 22 i skyddsjakten. När någon drabbad ansöker om skyddsjakt blir svaret från länsstyrelsen nej. Med motivet att nu finns så många vargar i bygden att det inte går att reda ut vilken eller vilka vargar som rivit tamdjur. Och då får man inte besluta om skyddsjakt. Det är alltså just nu lättare att få skyddsjakt i Kronoberg, för där vet man vilken individ som gjorde det.
Detta är inte hållbart. Det går inte att komma i närheten av acceptans för rovdjurspolitiken så länge notan hamnar hos bonden. Det går inte att komma i närheten av acceptans när nästan varje ansökan om skyddsjakt dras i långbänk.
Det fanns en överenskommelse som innebar att vargstammen skulle begränsas till 210 vargar och att stammen skulle regleras med licensjakt. Med det som grund kunde vi stödja genetisk förstärkning av vargstammen, genom flyttning av vargar som inte är inavlade. Nu är ”taket” för vargstammen och licensjakten borta. Därmed har överenskommelsen fallit. Vi vill gärna åstadkomma en ny överenskommelse som är bra för våra medlemmar.
Nu är det upp till bevis för regeringen. Gör klart att staten står för hela notan. Besluta om en utökad och förenklad skyddsjakt värd namnet. Ta rovdjursfrågan på allvar, låt skyddsjakten under 2012 bli den vändning som krävs för att politiken skall kunna bli legitim.
Helena Jonsson, Förbundsordförande LRF
Åsa Odell, Ledamot i förbundsstyrelsen