Svar: De allmänna färdselservituten kom till vid storskiften och laga skifte. När de bildades gav de skogsägaren rätt att färdas fritt över ett område på annans mark vid avverkning.

Rätten gällde över hela området, vilket hänger ihop med att skogsbruket på den tiden bedrevs med häst. Färdselservituten innehöll ofta begränsningen att utövandet inte fick lov att orsaka skada. Ett servitut som gäller fritt inom ett område är ett olokaliserat servitut.

Under årens gång har skogsbruket förändrats och idag är det inte hästar som drar ut virket utan tunga skogsmaskiner. 

Hittills har det varit en ”allmän sanning” att om virkestransporterna över den tjänande fastigheten med tiden har förlagts till en viss väg och nyttjandet har skett under inte obetydlig tid, så har det olokaliserade servitutet lokaliserats till vägen. Det har också ansetts att servitutet ger skogsägaren rätt att använda vägen med den typ av fordon som används i dagens skogsbruk.

I målet i Mark- och miljööverdomstolen var parterna också överens om att det allmänna färdselservitutet medförde rätt att färdas med tunga fordon. Däremot var de inte överens om att rättigheten i just det här fallet hade lokaliserats till en viss väg.

Mark- och miljödomstolen går längre än så. För det första konstaterar domstolen att det i själva verket inte finns någon klar praxis till stöd för att olokaliserade färdselservitut kan lokaliseras rättsligt.

För det andra säger den att det är tveksamt om rätten att transportera ut virke med häst någonsin kan anses ha omvandlats till en rätt att köra med tunga skogsmaskiner.

Slutsatsen blir att det allmänna färdselservitutet inte ger rätt för skogsägaren att transportera ut virke med tunga skogsbruksmaskiner längs vägen.

För mig och många andra är domen överraskande. 
De praktiska konsekvenserna av den ska dock inte överdrivas. 
Den som äger skog kan vara säker på att kunna transportera ut sitt virke därifrån. 
Om det inte går att lösa genom överenskommelse med grannen finns möjligheten att göra det med tvång så att skogen inte blir instängd.

På så sätt finns också tillfälle att pröva vad som är lämpligaste vägsträckning i det enskilda fallet. Den omständigheten är förmodligen en förklaring till varför Mark- och miljödomstolen dömer som den gör.