Är du nyfiken på hur livet som svensk mjölkko kan vara? Då kan jag, 810 Freja, berätta om det här. 

Fyra år är jag och håller till i en lagård i Hedesunda. Mina två första somrar tillbringade jag i härliga betesmarker på Ön. Ni kanske har sett mig och mina KOmpisar gå där och beta när ni åkt förbi. Visst är det väl vackert? Fast jag kan lova dig att det snart skulle växa igen om det inte vore för vårt idoga gnagande…

Vi väljer mellan tre avdelningar

I lagården är vi ca 70 mjölkkor samt ett gäng kalvar och kvigor. Vi går fritt omkring i olika avdelningar. På ena sidan av ett långt foderbord går kalvar och kvigor och på andra sidan går vi mjölkkor. Vi kor rör oss mellan tre avdelningar. En avdelning har 70 liggbås där jag kan välja var jag vill ligga och vila. Det är rätt bekvämt på en madrass som strös med kutterspån för att hålla det torrt.

När jag är sugen på vatten eller foder går jag till ätavdelningen.  Där på foderbordet finns ensilage i mängder! (konserverat gräs, du kanske har sett stora vita balar på åkrarna under sommaren). Om jag kör ned mulen i en vattenkopp så rinner det till friskt vatten, lika bra vatten som det du dricker.

Vi kivas om ryktborsten i bland

Ibland brukar jag ställa mig vid ryktborsten ett tag. Den ser ut som en gigantisk upp-och-ned- vänd flaskborste som hänger ned från väggen och roterar när jag knuffar till den. Stört skönt, jag lovar! Ibland kivas vi om vem som ska stå där.

När jag är mätt och belåten går jag igenom en grind för att komma tillbaka till liggbåsen. Fast om det skulle vara dags att bli mjölkad styr grinden i stället in mig till mjölkfållan. Den fungerar som ett väntrum och där ryms vi 8-10 Kompisar. Ibland kan jag stå rätt länge i fållan och hänga, det brukar reta gallfeber på min bonde.

Får stå och glo om jag vill - efter roboten

När jag får lust går jag in i mjölkroboten, ett litet bås som rymmer en ko i taget. Mjölkroboten tvättar mina spenar och mjölkar mig, under tiden får jag kraftfoder ur en liten ho. När jag är klar släpps jag ut till foderbordet igen. Då kan jag välja om jag vill stå där och glo, käka mera eller gå till liggbåsen.  Varv på varv går vi så här dygnet runt. Roboten mjölkar oss dag och natt. Ibland blir det fel på roboten och då larmar den till bonden. Även det händer dag som natt…

Som tvååring fick jag min första kalv, en kviga Freja 888. Hon är förhoppningsvis dräktig nu. Bonden har seminerat henne fyra gånger. Hoppas hon får en kvigkalv i vår.

Mina söner ska gå på slakt

Sedan har jag fått två tjurkalvar, Nilses 2742, 15 månader samt Nilses 2800 , tre månader. De ska också få beta två härliga somrar, både på Ön och vid fäbon.När de är runt två år kommer de gå på slakt.

Mina somrar som ko är inte heller så tokiga. På våren öppnar bonden porten så vi kan gå ut och in när vi vill. Ibland är vi ute så länge att bonden, eller bondan, får komma ut och putta in oss. Det är lätt att glömma bort att gå och mjölka sig när vädret är härligt och gräset smakar gott! När hösten kommer och det inte växer något mer stängs porten och vi knallar omkring här inne tills nästa vår.

Bonden och bondan, Lennart och Irene Walleräng.

Vi bor all inclusive

Min tillvaro är rätt bra (bättre än för många människor i världen.) Man skulle kunna likna det med en hotellvistelse, all inclusive. Mat och dryck serveras i överflöd och städning ingår. När vädret känns skönt går jag ut, annars kan jag ligga inne och dra mig. Inte så illa, eller hur? I svensk djurskyddslag står det att vi måste få gå ut och beta, så är det inte i andra länder. Skulle jag bli sjuk behöver jag inte stå i någon sjukkö utan veterinären kommer samma dag. Antibiotika får vi endast vid sjukdom, aldrig som förebyggande, och då kasseras mjölken.

Mina KOllegor och jag producerar i snitt 9 000 kg mjölk var per år. För dagen har jag 40 kg per dygn och det motsvarar ungefär 40 stycken enliters förpackningar! Vill ni köpa det jag och mina KOllegor producerar så titta efter Gefleortens ekologiska. Vår produktion är KRAV godkänd och gäller både mjölk och kött. Det var allt för denna gång.

Vill du veta mer?

Ps! Om du har några frågor eller vill veta mer, skicka en e-post till Irene Walleräng.

Eller följ hennes berättelse om arbetet på gården på LRF Gävleborgs facebooksida!