Hon är näringsekolog och verksam vid institutionen för sydsvensk skogsvetenskap vid Sveriges lantbruksuniversitet och forskar om älgars föda. Hennes resultat har rönt stort intresse bland skogsägare och jägare och hon bjöds därför in till träffen i Brännögård.

Färre småskaliga gårdar ger mindre foder till älgen
Annika Felton inledde med några viktiga utgångspunkter för forskningen om älgars foder och hälsa i södra Sverige.

En sådan är att jordbrukslandskapet har förändrats, från småskaliga gårdar med många skiften och därmed gott om foder utmed gärdesgårdar och dikesrenar, till en storskalighet där fodret är koncentrerat till vissa områden.

Dessutom har älgstammens reproduktion blivit sämre och djurens vikt blivit mindre i Skandinavien de senaste 25 åren.

När skogarna tätnar minskar älgens föda
En annan stor förändring är att skogarna har blivit mörkare och tätare. På 1930-talet fanns det cirka 20 kubikmeter grantimmer per hektar, idag 80 kubikmeter. De tätare bestånden betyder att mindre ljus kommer ner till marken och att utbredningen av risarter – som är utgör en stor del av älgarnas föda – minskar.

– Enligt riksskogstaxeringen har täckningsgraden av lingon, blåbär, ljung och tre andra risarter gått ner de senaste årtiondena, sa Annika Felton.

I ett inledande experiment visade Annika Felton att älgar som tvingas in i en foderbalans som de inte önskar äter mer kvist än de normalt skulle göra för att balansera sin kost.

Älgbetesskador handlar om mer än antal älgar
– Älgbetesskador på skog handlar alltså inte bara om hur många älgarna är, utan om vad de väljer att äta. De är väldigt selektiva i sitt val av föda, sa Annika Felton.

Sedan tidigare visste hon att älgars stapelföda är tall, björk och risbuskar, men att de också vill kombinera med de betydligt mer attraktiva arterna rönn, ask, salix (sälg och vide) och ek. I deras naturliga diet ingår även gran, men de äter den helst bara i små mängder, ett faktum som bidragit till att allt mer gran planteras i södra Sverige. 

För att ta reda på exakt vad älgen äter tog Annika Felton med forskarkollegor hjälp av sju älgförvaltningsområden i mellersta och östra Götaland samt i Sörmland för att samla in skjutna älgar. Vommen på 330 individer provtogs och undersöktes.

Vominnehållet gav svar om födan
Undersökningen gjordes på hösten, när älgen ställt om till vinterdiet och äter mycket kvist. Analysen – vars resultat ännu betraktas som preliminära eftersom de väntar på granskning och publicering– visade att:

–     nästan alla älgar, 93 procent, hade ätit tall
–     cirka 30 procent av vinterdieten (procent av torrmassan i vomproverna) utgörs av tall
–     cirka 25 procent utgörs av risarter, främst blåbär, lingon och ljung
–     22 procent av alla älgar hade ätit stödfoder (rotfrukter och ensilage)
–     cirka 44 olika växtsorter hittades i vominnehållet.

Låga slaktvikter i östra Götaland och Sörmland
I forskningsprojektet jämfördes även slaktvikten hos kalvar i de olika älgsförvaltningsområdena – detta är nämligen ett bra mått för att ta reda på hur en älgpopulation mår. Medelslaktvikten visade sig ligga på 58 kilo, men de geografiska variationerna var stora. I Västerviks och Nyköpingstrakten var snittvikten endast 51 kilo medan den i Mariestadstrakten var relativt hög, 65 kg.

En mångfald av arter att välja mellan ger högre slaktvikt
Vad kunde den stora skillnaden i slaktvikt bero på? Analysen visade att det i områden med hög slaktvikt fanns ett tiotal fler växtarter i älgarnas vommar, vilket tyder på att de lever i områden med större mångfald i floran. Dessutom fanns ”lagom mycket” tall i vommarna, det vill säga: när älgarna hade haft mycket att välja mellan hade de kunnat äta en balanserad diet.

– I växter finns försvarskemikalier som kan vara skadliga för älgen i höga doser. Men med en mångfald av växter får älgen i sig mindre doser av varje växtarts specifika försvarskemikalier och kan då lättare nå den balans den vill ha, sa Annika Felton.

Förvirrande resultat när det gäller tallen
I de båda områdena med lägst kalvvikter fanns inte lika många arter i vominnehållet och här hade älgarna ätit en barrdiet med mycket tall, en och bark.

– Deras föda var inte balanserad och kanske är det delvis därför som deras vikter var låga. Men observera att även om de här älgarna hade en hög andel tall i vommarna så betyder detta inte att det fanns gott om tall att äta. Snarare skulle det behövas mer tall, sa Annika Felton.

Studien visar nämligen att områden med låga kalvvikter har relativt liten areal med tallskog. Älgarna har förmodligen ätit ganska små mängder mat överlag, inklusive tall, vilket alltså verkar återspeglas i vikterna.

– När man ser det här resultatet är det viktigt att inte tänka att tall är dåligt. Tall är bra. Men se till att det finns annan mat att välja på också. Vad som är bra för älgen handlar mycket om andel, om dos, av en viss föda, sa Annika Felton.

Givetvis påverkas sannolikheten för låg vikt även av konkurrens om födan från andra älgar och kronvilt.

Ond cirkel när allt fler väljer att plantera gran
Det är också tydligt att granbestånd inte ger tillräckligt med mat för älgen. Det är bara i ungskog, där granen blandas med björk och andra trädslag, som en granskog kan ge tillräcklig variation i betet.

– Älgen gillar inte att äta gran i stor mängd, något som dessvärre ökar ”granifieringen” av skogarna. Men att allt fler planterar gran bidrar i sin tur till minskad utbredning av ris och till att älgarnas sökande efter föda blir allt mer koncentrerat till de unga tallskogar som ändå finns. Detta kan leda till svåra skador som i sin tur påverkar skogsägarens beslut om trädslag. Det blir en ond cirkel, konstaterade Annika Felton.

Hon uppmanade de församlade markägarna att fundera över hur de själva kan skapa foder på sin fastighet, en möjlighet som är viktig att ta tillvara.

I en ny studie arbetar nu Annika Felton vidare med forskningsprojektet ”Stödutfodringens effekter på älg och skog i södra Sverige”. Resultat väntas komma 2019 och lär följas med stort intresse.

Charlotte Andersson

Läs om mötet där Annika Felton medverkade