Krönika av Åse Bixo, ledamot regionstyrelsen LRF Jämtland

I dagens Sverige är det tydligen inte helt solklart vem som har äganderätten över skogen. Många gör anspråk på vad som sedan århundraden tillhört min släkt. Staten gör naturbiotoper och naturreservat, privatpersoner tar sig friheter och anser sig ”äga” min skog eftersom de promenerar eller plockar bär där. Vem som faktiskt äger skogen har blivit lite oklart.

Jag är skog- och markägare. Det är mina tillgångar som jag vårdar precis som andra vårdar sina ekonomiska tillgångar. Jag är rädd om mina tillgångar. Förr var det helt självklart att det var markägaren som ägde skogen. Man skötte den och vårdade den för skogen var en källa till inkomst för ägaren. Skogen skulle vara produktiv och ge utdelning och för att det skulle vara möjligt var man tvungen att vårda den och föryngra den. Skogen var levande.

Jag befarar att våra vackra och levande skogar i Sverige inte kommer att finnas kvar så länge om man ska fortsätta att göra reservat och biotoper i samma utsträckning som nu. skogsägaren behöver få större pondus och inflytande i hur den egna skogen ska skötas. Vi kan inte göra biotoper eller naturreservat av allt. Svensken måste lära sig att skogen inte tillhör alla. Ordet äganderätt är något man borde lära sig i skolan.

Åse Bixo, Mattmar, ledamot regionstyrelsen Jämtland