När jag växte upp var det självklart att vissa yrken förväntades vara neutrala i sin tjänsteutövning. Det gällde bl.a. domare och poliser, men också statstjänstemän. Oförvitlig var ett ledord, dvs oklanderlig, fläckfri. Kopplat till myndighetsutövandet fanns också ett rimlighetsresonemang. Lagen stod högt, men ibland stod rimligheten högre. 

Idag ser det annorlunda ut. Inte allt för sällan innebär positionen som statstjänsteman en plattform för att förändra världen. Är man djurrättsaktivist kan man bli djurskyddsinspektör, är man ”gammelskogskramare” kan man söka jobb på Länsstyrelsens Naturvårdsenhet och en inbiten sportfiskare kan man få jobb på Kammarkollegiet för att pröva vattenkraft. Detta är möjligt tack vare att tjänstemannaansvaret avskaffades i Sverige 1974. Då avskaffades inte bara ansvaret för handling utan också för konsekvens.

Efter 1974 har också rimligheten fått allt mindre betydelse. Det är inte rimligt att den som vill befria djuren från ”lantbrukets slaveri” ska bedöma din djurhållning. Du ska inte heller behöva bli fråntagen 80% av ditt skogsinnehav, och därmed kapital, för några lavars skull. Det är inte heller rimligt att du ska bli utan elström för att någon ser möjligheten att skapa nya vandringsvägar för fisk.

Den dolda agendan får aldrig bli legitim bara för att den blir synlig. Lagen aldrig överordnad det rimliga.

Håkan Nilsson, ordförande LRF Jämtland