"På Sävastön utanför Boden ligger kommunen och bönder i konflikt med varandra sedan kommunen på senare tid upprepade gånger tagit ett antal hektar åkermark i anspråk för att bygga bostäder på. Det är sant och visst att kommunen länge planerat att bygga bostäder på marken, och även äger den.

Men marken har under lång tid inte exploaterats, och bönder har fortsatt att bruka jorden genom överenskommelser med kommunen. Bönderna har till och med bekostat nyodling av mark, som legat i träda en tid och där sly helt tagit över, genom jordfräsning, gödsling med mera.

Vill bygga villor på jordbruksmark

Men på senare tid har kommunens mål om en befolkning på 30 000 år 2025 och ökad bostadsefterfrågan fått fart på byggandet på Sävastön. I början av det här året fattade kommunfullmäktige beslut om att anta en detaljplan för ytterligare 30 villor på Sävastön, i området Västra Lunda. Största delen av marken är jordbruksmark som av Hushållningssällskapet Norrbotten-Västerbotten klassats som ett område tillhörande den bästa i kommunen. Här odlas växelvis potatis och spannmål.Just detta fall är nu ett ärende för mark- och miljödomstolen, då kommunens beslut överklagats.

Jordbruksmark har ett särskilt skydd

Man kan ha förståelse för att en kommun vill erbjuda attraktiva boenden. Men varför måste det ske just där den bästa åkermarken ligger? Svaret är förstås givet. Det är enklast och billigast att bygga på redan plan och dränerad mark. Samtidigt har jordbruksmark ett särskilt skydd i miljöbalken och är en näring av nationell betydelse. Detta är något som länsstyrelsen påpekar i ett yttrande till Bodens kommun. "Att ta jordbruksmark i anspråk för bebyggelse är oåterkalleligt, och en restriktiv hållning ska tillämpas och bara exploateras i undantagsfall". Att kommunen äger jordbruksmarken innebär inte i lagens mening att den har rätt att göra vad som helst med den.

Klimathot och låg självförsörjningsgrad

Kommunen har sedan 1970-talet planerat för bostäder på området, men mycket hinner hända på 50 år. I dag lever vi med klimathot, en låg självförsörjningsgrad av mat i länet och landet – något som inte minst diskuteras på hög nivå ur säkerhetssynpunkt – och en helt annan medvetenhet om vikten av hur och var maten produceras. Matproduktionen i landet anses så viktig att samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, i juni 2017 enades om en nationell livsmedelsstrategi – med målet att öka svensk livsmedelsproduktion. Norrbotten var 2016 ett av de första länen i Sverige om att anta en regional livsmedelsstrategi, Nära Mat, där hela samhället, inklusive Bodens kommun, ställde sig bakom målet om en ökad lokal matproduktion.

Mot bakgrund av detta är det svårt att förstå kommunens linje att absolut behöva bygga på kommunens bästa jord. Kommunen gör bedömningen att behovet av bostäder väger tyngre än att bevara bördig åkermark i drift. Men det måste rimligen finnas andra platser att bygga bostäder på i kommunen.

Felaktiga bedömningar

Detta är ett typexempel på det som vi från LRF Norrbotten befarat; att kommuner och myndigheter låter det nationella målet om ökad livsmedelsproduktion väga lättare än andra mål när det kommer till beslut.

Istället för lokal potatis får vi nu 30 villor.

Nu är inte Bodens kommun ensamt om att göra dessa, som vi ser det, felbedömningar. Ett färskt exempel är gården Molstaberg i Södermanland med 1 000 får, som under årens lopp drabbats av ett flertal vargattacker, men nekas skyddsjakt av länsstyrelsen i Stockholm. Ägarna orkar nu inte längre, utan lägger ned verksamheten.

Istället för 1 000 får räddas fyra vargar.

Ändring i attityd krävs

Trots den nationella livsmedelsstrategin fattas alltså myndighetsbeslut som utplånar delar av vår egen matproduktion, vilket i förlängningen leder till ökad import från länder med sämre djurskydd och en ökad miljöbelastning. Vi behöver alla äta, och många föredrar mat som producerats på nära håll och på ett ansvarsfullt sätt. Dessutom behöver vi så väl de lokala arbetstillfällen på landsbygden som jordbruket skapar, och med det ökade skatteintäkter.

Det krävs nu en kraftfull attitydförändring från kommuner och myndigheter, och tydliga direktiv från regeringshåll om att en ökad matproduktion är ett mål som väger tungt.

Annars har Norrbotten och Sverige – både bokstavligen och bildligt talat – snart satt sin sista potatis."

Jenny Karlsson
ordförande LRF Norrbotten