Under respektive möte presenterade Länsstyrelsen riktlinjerna för förvaltning av kronhjort, viltforskaren Anders Jarnemo beskrev artens ekologi, Johan Stedt, Jägareförbundet, berättade om länets utmaningar och strategier, Rickard Sandström, Skogsstyrelsen, om den nya viltskadepolicyn och projektet Mera Tall och Anna Åman, LRF, redogjorde för viltets påverkan på lantbruket.

Länsstyrelsen har nyligen släppt de beslutade övergripande riktlinjerna för kronhjortsförvaltning. LRF och andra aktörer har yttrat sig i processen.

- Det känns bra att läsa i inledningen att viltet sammantaget behöver vägas mot olika intressen. Det nationella skogsprogrammet och livsmedelsstrategin beskriver behovet av ökad produktion av virkesråvara och livsmedel, den största begränsningen för det är just nu viltskador, säger Anna Åman, ansvarig för skogs- och viltfrågor på LRF-kontoret.

Kronhjorten finns redan i vissa delar av länet och den utökar sin utbredning. Det är viktigt att förstå hur kronhjorten fungerar och vad konsekvenserna blir när ytterligare ett vilt etablerar sig på marken.

- Kronviltet är inte helt lättförvaltat då det rör sig över stora områden med olika geografiska platser för brunst och vinterbete. Skadesituationen påverkas i hög grad av hur landskapet ser ut, bland annat fördelningen av fält och skog och vad som växer. Kronhjorten behöver som många andra arter en blandad kost, berättar Anna Åman.

En ekologisk balans mellan allt vilt och naturens beskaffenhet är något att sträva efter. Varierat skogsbruk med ståndortsanpassning är en viktig del, det ger både tallskogar och blandskogar med framtida bärris och fältskikt med örter för att balansera mot de tätare granskogarna.

- I lantbruket orsakar kronviltet både betesskador och trampskador på fälten, många lantbrukare har även problem med att de stångar sönder ensilagebalar eller äter från tamdjurens foderplatser. Kostnader för att förebygga skador eller anpassa val av gröda efter vilttrycket är något vi behöver berätta mer om i de lokala nätverken som förvaltar viltet på markerna, säger Anna Åman.

Mer fakta behövs. I skogen mäter man skador och har tydliga mål, lantbruket behöver också hitta former för att mäta och tydliggöra konsekvenserna av viltskador.

- För att tydliggöra ekonomiska beräkningar kan man sätt ut referensburar i vallar, fält och bärrisområden i skogslandskapet som man sedan visar upp för jägare och grannar. Man kan också ta foton och dela med sig av, tipsar Anna.

LRF arbetar nu särskilt med att sprida information om hur mer sakliga fakta kan bidra till att minska viltskadorna i jord- och skogsbruket genom "Fakta på bordet".

- Markägare behöver vara på plats vid möten där viltförvaltning diskuteras och stå upp för att viltet måste klara sig på det naturgivna fodret. Behov av utfodring är en tydlig signal på att det är för mycket vilt totalt – då måste man agera för att minska antalet djur och bidra till en bättre balans både för näringen och för att viltet ska må väl och ha god kvalité, avslutar Anna Åman.

Läs mer och se film om Fakta på bordet.