LRF har sagt det många gånger – enskilda företag och personer kan inte betala notan för statens rovdjurspolitik. Nu ställs det på sin spets, det finns ingen som kan ta räkningen för de stora rovdjuren, framförallt inte för vargen.

Vi har nyligen sett exempel på hur en länsstyrelse ställer krav på djurägare med en stor fårbesättning att stängsla med dyra stängsel. Djurägarna svarar att de inte har råd men söker pengar hos länsstyrelsen om att få ett visst ekonomiskt stöd, för att ändå försöka stängsla bättre. Då polisanmäler länsstyrelsen djurägarna för påstådda lagbrott. Åklagare lägger snabbt ned förundersökningen, eftersom inga brott hade begåtts.

Men länsstyrelsen ger sig inte. I dagarna har den förelagt djurägarna att utreda hur de ska motverka rovdjursangrepp. Trots att åklagare just konstaterat att de inte är skyldiga att vidta andra åtgärder än vanlig skötsel och tillsyn. Detta är inte längre myndighetsutövning, det är trakasserier från statens tjänstemän mot enskilda bönder.

Skulle länsstyrelsen få sin vilja igenom innebär det i praktiken ett yrkesförbud för djurbönder. Ett moment 22 för fårägare. Det enda sättet att komma ur en sådan situation kan bli att lägga ned företaget frivilligt. Är det så vi ska ha det på Sveriges landsbygd? Var det så  riksdagen menade med den nya rovdjurspolitiken? Är det regeringens uppfattning om hur myndigheter under regeringen ska genomföra rovdjurspolitiken?

Stängslen ska hålla djuren inne i hagen. Det är vad lagen kräver av bonden. Att djurägare får krav om att sätta upp rovdjursstängsel för att hindra att rovdjuren tar sig in i hagen, samtidigt som staten vare sig vill eller kan betala det som sådana stängsel kostar, är orimligt. I en stor fårbesättning skulle värdet av stängslet med god marginal överstiga värdet på fåren. Det säger sig självt att ingen djurägare kan tjäna sitt uppehälle med en sådan kalkyl.

Den rovdjurspolitik vi har är bara på låtsas så länge staten tror att det här kan lösas genom att djurägarna trollar med knäna. Det som nu utspelar sig i djurägarnas verklighet är ett indirekt besked om att framför allt stora djurbesättningar – som kräver stora betesmarker och därmed miltals av stängsel – inte går att ha där det finns varg. Fårägarna kan inte betala det myndigheterna nu börjar kräva, de pengarna finns inte. Staten vill inte heller betala. Ingen finansminister kommer att godkänna de miljardbelopp som rovdjursavvisande stängsel runt alla Sveriges fårhagar kostar. Är rovdjurspolitiken ett rent önsketänkande? Eller är det myndigheterna som misshandlar riksdagens beslut om en rovdjurspolitik vars inriktning ordagrant är:  ” . . . att socioekonomisk hänsyn ska tas och att tamdjurshållning inte påtagligt försvåras. ”?

Helena Jonsson, förbundsordförande LRF

Sven Erik Hammar, vice ordförande LRF