Klimatanpassningsutredaren Eva Eriksson presenterade i våras sitt slutbetänkande Vem har ansvaret (SOU 2017:42) för regeringen. Utredningen är just nu ute på remiss där LRF är en av remissinstanserna. Markus Hoffman har läst slutbetänkandet och konstaterar att utredaren har glömt landsbygden.

Så här skriver Markus bland annat i debattartikeln:

Allt fler lantbrukare hör av sig till LRF med beskrivningar av hur avrinnande dagvatten från den närliggande tätortens hårdgjorda ytor orsakar snabba och kraftiga flödestoppar med erosionsskador och ökad miljöpåverkan. Inte sällan har kommunen eller exploatören kopplat in sig i den befintliga samfälligheten för markavvattning av åkermark utan att göra rätt för sig eller ansöka om medlemskap i samfälligheten. Ofta av okunskap. Med tätorter som gärna expanderar på mark för livsmedelsproduktion och ökad nederbörd kommer problemet med ökade miljöskador och underhållskostnader att växa. Om matproduktionen ska öka i Sverige, som alla partier enats om, och om inte ny åkermark ska uppodlas så behöver avkastningen per definition öka på den befintliga marken.

Att ha en fungerande infrastruktur för markavvattning är lika nödvändigt för skogsbruk och livsmedelsproduktion som för bebyggelse. Men att mark för skogsbruk och livsmedelsproduktion inte ingått i utredningen gör att den kostnadsberäkning som gjorts över att klimatanpassa Sverige inte är fullständig utan bara gäller för tätorter.

Här är hela debattartikeln