Äldre jaktavtal är ofta formulerade utan några särskilda villkor eller förbehåll. Då är risken stor att markägaren inte har en röst när besluten som rör fastigheten tas.
– Har man inga villkor om markägarens inflytande i jaktavtalet kan det med viss rätt tolkas som att hela jakträtten är upplåten, säger Anders Wetterin.

I stället, menar han, ska det stå att jägaren har nyttjanderätt för jakt – inte oinskränkt jakträtt. Om avtalet skrivs på rätt sätt är det tydligt att jakträtten fortfarande är markägarens.
– Det ska vara normalfallet. Det är markägarens fulla rätt och det är inget som ska uppfattas som att vara en ”jobbig” markägare.

Omvärlden förändras

Muntliga avtal som rullar år från år är också vanliga. Då blir risken stor för konflikter eftersom parterna kan ha olika uppfattningar om vad som avtalats.

Dessutom förändras omvärlden. Det som var helt okej när avtalet ingicks kanske inte längre passar. Vilttrycket har ökat markant de senaste 20 åren och den markägare som bedriver lantbruk kan ha en annan uppfattning än jaktarrendatorn om hur mycket vilt det ska finnas i skogarna.

Skriftligt är bäst

Enligt Anders Wetterin har viltskadorna ökat så mycket att kostnaderna för dem ofta kan överstiga intäkterna från jaktupplåtelsen.
– Vi ser ofta hur markägare har skrivit bort sig från inflytandet över jakten.

Han rekommenderar alla att säga upp gamla jaktavtal och skriva nya om nyttjanderätt för jakt.
– De flesta problemen kan avhjälpas med tydliga, skriftliga avtal. I de fall det förekommer oacceptabla viltskador är det särskilt viktigt. 

Bäst att företräda egna fastigheten

Samarbete runt jakt förekommer i en mängd varianter, till exempel jaktlag, licensområden för älgjakt, älgskötselområden, kronhjortsskötselområden och viltvårdsområden.
– Eftersom det man bestämmer kan påverka jord- och skogsbruk på ett negativt sätt är det bästa att alltid företräda sin egen fastighet.

Men om det inte passar eller är möjligt kan man skriva in att jaktarrendatorn kan företräda fastigheten, men utifrån de avsikter med jaktutövningen som markägaren har.

Sällan skäl att utfodra

Utfodring av vilt kan också regleras. Men generellt sett bör utfodring inte tillåtas, anser Anders Wetterin.
– Det finns i allmänhet ingen anledning att utfodra. Viltet är väl anpassat för vintern och har klarat sig bra under tusentals år, innan människan började utfodra. Dessutom är vintrarna allt mildare. 

Men om utfodring ska tillåtas bör den regleras i avtalet. Till exempel att det bara kan ske under osedvanligt stränga vintrar eller var och vad man får utfodra.
– Sockerbetor, potatis och morötter bör aldrig tillåtas. Det är olämpligt som viltfoder. 

Var med när besluten tas

Markägare får ibland höra att de inte borde klaga eftersom de äger marken och kan bestämma. Men så enkelt är det inte alltid.
– Ofta är fastigheterna för små för att man ska kunna bedriva en effektiv jakt som kan begränsa viltet på den egna marken. Därför bör markägare själva vara med när besluten tas.

Här intill hittar du LRFs jaktavtal.