Det här är ett principärende som LRF drev tillsammans med djurägarna. Ärendet var viktigt av flera skäl. Vargangreppen har varit återkommande, med början 2015 och två nya angrepp under 2018. Ett stort antal får har dödats och skadats vid varje angrepp. Vargreviret ligger i ett område med många andra djurbesättningar.

Molstaberg har drivit en stor, professionellt skött fårbesättning, vars verksamhet nu tvingats minska på grund av angreppen. Det är alltså fråga om det ska gå att leva på djurhållning, eller om det är vargens väl och ve som är viktigast för staten, i det här fallet länsstyrelsen i Stockholms län. Så vitt det är känt har inget skyddsjaktärende om en så stor fårbesättning prövats i högre instans. En vägledande dom hade varit värdefull. Nu kan LRF konstatera att Förvaltningsrättens dom står fast, det innebär att länsstyrelsens nej till skyddsjakt är det slutliga svaret.

LÄS MER: Det här har hänt på Molstaberg

Tyvärr kom frågan om skyddsjakt att mera handla om olika uppfattningar om de rådande omständigheterna vid angreppen, om grindar varit stängda och om eltrådar varit spända och elförande, än om de verkligt viktiga frågorna. Det hade varit betydligt viktigare om domstolen prövat om beslutet var förenligt med proportionalitetsprincipen. Vid en prövning ska nämligen det allmännas intresse av en varg ställas mot den enskildes skada den lider av vargen. I det här fallet har skadan av att ha dessa vargindivider i direkt anslutning till sin näringsverksamhet varit högst betydande. Att det är just vargar, som betecknas som problemindivider, med nästan 20 attacker bakom sig och ett stort antal dödade tamdjur,  borde ha fått betydelse vid prövningen. Att inte medge den begärda skyddsjakten är enligt vår bedömning inte heller överensstämmande med den grundlagsbefästa rättigheten att få skydd för sin egendom.

Eftersom vare sig Kammarrätt eller HFD gav prövningstillstånd finns bara en dom i lägsta instans. Så domen är inte vägledande i strikt juridisk mening. Enligt LRF:s uppfattning så visar domen att dagens politik kring vargförvaltningen inte fungerar i praktiken. Den av riksdagen beslutade rovdjurspolitiken kan inte genomföras på grund av en alltför strikt lagstiftning och myndigheter som konsekvent sätter vargens väl och ve i första rummet. I Riksdagsbeslutet står under rubriken Politikens inriktning:

” . . att socioekonomisk hänsyn ska tas och att tamdjurshållning inte påtagligt försvåras.”

Den faktiska tillämpningen är så långt från detta man kan komma. LRF kräver ändring och budskapet till ansvariga politiker är – gör det som krävs för att genomföra politiken. Det må vara genom styrning av myndigheter eller ändring av lagstiftning. För det är politikens ansvar att se till att det sker.

Palle Borgström, förbundsordförande LRF