Vi har pratat och pratat och försökt hitta lösningar, lokalt har man lyckats bra på en del håll med tydliga strategier för förvaltning i samverkan. Men på totalen är utvecklingen alarmerande och allvarlig. Det måste tas krafttag för att minska stammen rejält! Och det är ett tidskrävande arbete.

Hans Andersson som är professor i lantbruksekonomi vid SLU berättade nyligen i ett radioinslag att vildsvinens förökningstakt är mellan 40 och 50 procent om året vilket innebär att man måste skjuta av ungefär halva stammen varje år för att hålla den intakt. Så om vildsvinsstammen är större än 200 000 idag så är ungefär 100 000 en otillräcklig avskjutning.

Vem ska då lösa detta?

  • Alla måste samarbeta och ta sitt ansvar utifrån den roll man har.
  • Markägare behöver ta taktpinnen och sätta gränser för hur mycket vilt marken kan bära utan orimliga skador på sin egen och grannars marker.
  • Utfodring med rotfrukter måste upphöra helt!!! liksom annan överdriven utfodring.
  • Arrendatorer behöver vara tydliga med hur skadebilden ser ut.
  • Jägare, oavsett om denne är markägare eller ej, behöver ta ansvar för och verkställa strategiska förvaltningsmodeller som verkligen får effekt – det måste skjutas mycket mer vildsvin under året och särskilt hondjur om man ska motverka ytterligare ökning.
  • Svenska Jägareförbundet får ekonomiskt anslag från staten för sitt allmänna uppdrag, detta år är ett av uppdragen att aktivt verka för att begränsa vildsvinens spridning och antal, här finns stora förväntningar på just det uppdraget från lantbrukshåll.

Enligt jaktlagen ska viltet vårdas i syfte ”att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna”. Det vi ser nu rimmar inte alls med detta, det är nu ett betydande samhällsproblem både för vår inhemska livsmedelsproduktion och enorma kostnader med viltolyckor.

Anna Åman Sigbjörnsson
Verksamhetsutvecklare, 
Lantbrukarnas Riksförbund