Studien har brett fokus där ett av områdena handlar om utfodring och hur den påverkar älgars kondition samt i relation till betesskador. Sju olika älgpopulationer (älgförvaltningsområden) ingår i studien.

Vad har du kommit fram till hittills?
- Resultaten visar att de områden där en relativt hög andel av individerna har ätit stödfoder de sista timmarna före de fälldes karaktäriseras av ganska låga medelkalvvikter i populationen, vilket är intressant. Vi vet ju inte vilken vikt dessa älgpopulationer hade haft om de inte fått något stödfoder, men resultaten indikerar att stödutfodring i alla fall inte verkar leda till högre slaktvikter än i andra områden. Älgarnas intag av stödfoder kan ju vara en indikation på andra faktorer, så som konkurrensen mellan samtliga klövviltsarter om det naturliga fodret i landskapet. Området runt Västervik kommer på andra plats, strax efter Sörmland, när det gäller lägst kalvvikt, ca 52 kilo. Märkligt nog hittade vi inte mycket stödfoder i vommarna på Västerviksälgarna, trots att vi vet att utfodring sker där. Det kan bero på att vommproverna bara visar älgens sista måltider, så slumpen spelar roll.

Runt Västervik representerar tallen, enligt vommproverna, omkring 30% av den intagna biomassan (procent av vomminnehållets torrvikt) . Detta liknar medelsnittet för hela studien. Generellt sett visar studien att även om tallen är en viktig stapelföda för älgarna på vintern så behöver älgarna mer mångfald. De områden med högst kalvvikter har högst mångfald i sin vinterdiet, och vice versa. Sydostregionen har bland de lägsta kalvvikterna enligt min undersökning.