Tillsammans med min man driver jag en mjölkgård utanför Älmeboda i Kronobergs län. Vi bor i ett småbrutet landskap där många av våra små åkrar ramas in av skogen och frustrationen är stor när jag varje år ser de skador som vildsvinen orsakar på dem.

Året börjar med att vi återställer alla vallar som har bökats sönder av vildsvinen. Sedan kommer vårsådden och då är grisarna åter där. Längre fram på året bökas det återigen i vallarna, spannmålen, potatisen, morötterna och majsen. Det är ett kostsamt och tidskrävande ekorrhjul som aldrig stannar, varken för oss eller för många andra lantbrukare som är i samma situation.

Men det innebär inte att vi ge upp. Även om vi lägger mycket kraft på att återställa skador, så lägger vi också tid på att förhindra att de uppkommer. Min man och son jagar. Vi väljer att stängsla in där så är möjligt. Dessutom samarbetar vi med grannar och jägare. Vi för också en dialog med jägarna där jakten är upplåten enligt avtal, i syfte att öka förståelsen för att det krävs ett högt jakttryck för att vi överhuvudtaget ska kunna producera och driva vårt företag och att utfodring inte rekommenderas.

Utöver detta finns det en del positiva signaler i arbetet på andra nivåer. LRF driver frågan på flera olika sätt och nyligen presenterade LRF och Jägareförbundet tillsammans ett gemensamt förslag till regeringen om att underlätta försäljning av vildsvinskött till privatpersoner. Det visar att båda organisationerna har förståelse för problematiken och samarbetar för att hitta olika sätt för att förenkla och stimulera en ökad avskjutning.

Arbetet fortgår. Trots tuffa perioder finns det bara en slutsats, vi får inte ge upp.

Camilla Hilmersson, regionstyrelsen LRF Sydost