Så var då regionstämman i Sydost avklarad. Även om det under det gångna året ägnats en hel del tid för dessa tillfällen så är det ändå det framåtblickande momentet som är roligast och mest intressant, tycker jag.

Jag syftar förstås på motions­behandlingen. Eftersom vilt­frågorna har varit mitt ansvars­område i styrelsen så föll det på min lott att ansvara för vildsvinsmotionerna, som var många!

Okej då, så värst roligt var det kanske inte att försöka förklara varför vi inte ville skicka vidare alla motioner till riks, trots att vi i sak tyckte likadant som motionärerna i det mesta.

Det framstod nog mest som en dåres försvarstal kan jag tänka.

Var det roligt? Nej, ord som medlidande, frustration och förståelse beskriver snare mina känslor kring debatten, som jag ändå tycker var bra, saklig och helt nödvändig.

Om man ska leta positiva sa­ker så känner jag att det ändå finns en stor tilltro bland medlemmarna till vad LRF kan åstadkomma.

Stämmodelegaternas slutdom var sedan given: Rubbet till Stockholm!

Medlemsdemokrati när den är som bäst och signalen glas­klar. Längre kliv behövs oftare annars försvinner jordbruket i skogs- och mellanbygderna.

Fredrik Persson,
ledamot LRF Sydost och viltansvarig.