Olof och Gunilla Alvarmo är båda uppvuxna på mjölkgårdar på Öland. För 45 år sedan tog de över Gunillas föräldragård utanför Köpingsvik. Deras yrkesliv är som en karta över branschens utveckling. De har hunnit med att både handmjölka och robotmjölka. De har även gått från 12 till 120 kor och från en liten uppbunden ladugård till en stor lösdrift där djuren går fritt. Idag är de pigga pensionärer som glatt jobbar vidare hos sonen Jörgen och hans fru Anna. Att belönas med en medalj är ett erkännande på att man jobbar åt rätt håll, menar Olof.

–  Vi är väldigt glada över medaljen. Tack vare teamwork har vi klarat det. Det är inget lätt jobb, det ställs otroliga krav på svensk mjölk. Vi ska vara stolta över den kvalitet som svensk mjölk besitter.

Friska kor och engagerade bönder gör att klimatpåverkan från svensk mjölk är 44 procent lägre än världsgenomsnittet. Det bästa med att vara mjölkbonde är att vara nära naturen och få umgås med djuren, säger Olof.

 – Varje djur är en individ, vissa kan säga att “ja men en ko är en ko”, men så är det inte utan man får olika relationer med korna, där vissa ibland utmärker sig mer än andra. Dessutom lever man i nuet, där ingen dag är den andra lik.

Mariette och Peter Klasén tog över Mariettes föräldragård, Getterum Mellangården, i början av 80-talet. Peter var från början byggnadsingenjör men hade också med sig ett intresse för lantbruk. Tillsammans har de satsat och utökat gården. De ursprungliga 20 korna har blivit 170. Nu är sonen David delaktig i driften och dottern Isabelle är också anställd. Därutöver har gården ytterligare några anställda medarbetare och även Peters bror hjälper till. Med David vid rodret fortsätter gården att satsa. Nu planeras en förlängning av stallet på hemmagården, med målet att i framtiden kunna mjölka alla kor på samma ställe. Att belönas med en guldmedalj för sitt arbete betyder mycket för makarna Klasén.

– Det betyder jättemycket såklart, det är ett bevis på att man har lyckats, säger Mariette.

– Ja det är ett kvitto på att vi har gjort det man ska, att vi kan producera mjölk av svensk kvalitet, säger Peter.

Högkvalitativ mjölk kräver friska kor och på gården jobbar man förebyggande med djurens hälsa. Svenska kor tillhör de friskaste i världen och det är något att vara stolt över menar Peter.

– Det är bra att arbetet uppmärksammas utåt, att vi gör det vi ska och att vår mjölk håller den kvalitet som kraven ställer.

På frågan om vad som är det bästa med att vara mjölkbonde svarar Peter;

 – Det fria livet, att man jobbar för sig själv.

Bröderna Lars och Göran Holgersson i Bergkvara driver Farslycke gård tillsammans. Lars började som mjölkbonde på föräldragården 1981. Då hade hans tio år äldre bror Göran redan gått in i driften. Från början fanns det även grisar på gården, men bröderna beslutade sig för att satsa helhjärtat på kor och i dag har de ett 40-tal. Medaljen blir ett bevis på att mjölken som de har producerat håller bra kvalitet, säger Lars.

– Bra mjölk får man genom friska och välmående djur. Jag har hållit på länge med detta så det är ju också ett erkännande på att man har gjort något bra.

På gården är man stolt över mjölken och det har alltid varit viktigt att jobba för hög kvalitet. Kor som mår bra mjölkar bra och det är förstås roligare att jobba när korna är friska och allt fungerar fint. Det handlar också om att vi vill lämna en så bra produkt som möjligt till konsumenten, menar Lars. Att det riktas uppmärksamhet kring medaljutdelningen tycker Lars är bra.

– Mat vill ju alla ha, men många idag vet inte vart maten kommer ifrån. Vissa har aldrig sett en ko. Det är sällan som vi lantbrukare uppmärksammas och därför är det bra att arbetet lyfts och att det blir lite aktivitet kring det.

Att vara mjölkbonde är en livsstil snarare än ett arbete. Eftersom bröderna är uppvuxna på gården har det varit en del av hela deras liv. Det bästa med bondelivet tycker Lars är att få arbeta med djuren.

– När man arbetar med levande varelser är ingen dag den andra lik, utan arbetet varierar och det kan hända olika saker, både positiva och negativa.

Text: Annika Fransson Wetter
Kommunikatör LRF Jönköping