Det här med att jag som skogsägare ska ha koll på varje fågelindivid som finns i min skog är bara ett exempel på tokigheterna. Brukandet försvåras markant trots att markanvändningen är grundlagsskyddad och bevisbördan har felaktigt lagts på skogsägaren. Men det finns fler frågetecken. Här är några som jag behöver politikernas och myndigheternas hjälp att få svar på:

  1. Jag får inte bruka min skog om den hyser en tjäder, eftersom tjädern är skyddad. Men en jägare får skjuta fågeln under delar av året. Var finns logiken i det?
  2. Varför räknar inte Sverige på samma sätt som alla andra EU-länder när det gäller frivillig avsättning av mark för naturhänsyn? Mark som jag avsätter frivilligt rapporteras inte till EU av de svenska myndigheterna. Så blir man sämst i klassen.
  3. Hur kommer det sig att enskilda miljöföreningar kan överklaga mina skogsbruksåtgärder och driva en process utan kostnad, samtidigt som jag måste försvara mig på egen bekostnad i domstol?
  4. EU föreslår att jag ska lagra 16 procent mer kol i min skog genom att begränsa mitt skogsbruk. Man vill sätta sig över Sveriges nationella självbestämmande över skogen och bortser från alla skogsbrukets nyttor. Varför inte låta oss fortsätta med det som är långsiktigt bäst för klimatet?
  5. All statistik visar att vi har ökat den biologiska mångfalden i skogen de senaste decennierna. Vi har nu mer äldre träd, mer död ved och fler fåglar i skogen samtidigt som skogen ger samhällsnytta. Trots det utmålas jag och mina kollegor ofta som miljöbovar. Varför?
  6. Den som idag hindras att bruka sin skog hänvisas till att stämma staten i domstol för att få den ersättning man har rätt till enligt grundlagen. Låter det rimligt och är det effektiv statsförvaltning?

Vi som äger skog gör det för att vi har ett genuint intresse för skog, dess möjligheter och arter. Vi förvaltar långsiktigt för att lämna över till nästa generation i ett bättre och mer hållbart skick. Men nu ser vi hur allt går baklänges. Har du en hyfsat sällsynt art på dina marker riskeras skogen att konfiskeras. Detta och långa handläggningstider av dispensansökningar, ger granbarkborrarna gott om tid att föröka sig och förstöra skog. Det är inte konstigt att många skogsägare upplever situationen som rättsosäker och håller tyst om guldkornen i sina skogar. Det som alla egentligen borde prata högt och stolt om.

Det behövs ett samlat grepp för att komma till rätta med de mycket stora problem som bland annat hanteringen av artskyddsförordningen orsakar. Om vi ska undvika mycket omfattande kostnader för Sveriges skogsägare och för staten är det nödvändigt att lösa detta omgående.

Anette Giselsson, skogsägare och ledamot i LRF Sydost