Det förväntades nog inget svar, för vad svarar man, men jag är en man och vi svarar på frågor. Så jag svarade:

Man fortsätter sin stig. Lite villrådig och vilse. Man vinglar, men lär sig. Finner vägen. Fyller dagen. Gör det som är vanligt. Gör roliga saker. Låter sorgen rinna över. Släpper trycket genom tårkanalerna. Salt saknad på kinderna. Låter den rinna. Hyllar det man hade. Försöker se fram emot det som kommer. Men är mest av allt i nu. Nu finns. Det vet vi. Vara i nu. Medvetet.

Sorg är inte farligt. Den ska inte bekämpas eller drivas ut. Den måste få sitt utrymme men inte dominera, inte tränga undan dagen och nu och liv. Gå i skogen. Plocka svamp. Sitt på en stubbe. Bada fast det är skitkallt. Värm dig sen.

Sorg tar tid. Det är ok. Flera år. Rinner över. Måste det. Om den tillåts finnas behöver den inte dominera. Låta den komma så ofta den vill. Rulla in och undan igen. Att ha sorg är en gåva. Att kunna känna starka känslor. Att vara i dem hela tiden en omöjlighet.

Man går sin stig. Ibland leende, till och med skrattande. Ibland hulkande eller med en stilla tår. Och man låter alla känslor finnas. Men de fyller inte dagen. De gör livet rikt.

Ibland vill man ta tillbaka ord; Nej Patrik, sorg är verkligen ingen gåva. Du sörjer för att någon eller något tagits ifrån dig. Att kunna känna starkt, det däremot är en gåva. Man sörjer det som aldrig kommer tillbaka. Men också den man själv var i det sällskapet, det sammanhanget. Någon man gillade att vara och inte kommer vara igen, aldrig.

Jag ville be om ursäkt för att jag skrev som om jag vet nåt. Att tro man förstår nån annans upplevelse är förmätet. Man kan kanske ana. Hur går man vidare frågade hon.

Svaret handlade nog om mig och frågan handlade om en förlorad anhörig, men jag vet att förtvivlan och sorg efter stora förluster av andra slag också kan vara stark när det gäller många andra företeelser. Att värdera någon annans upplevelse går inte. Att förlora sitt hem, sitt älskade husdjur, sin kärlek, sitt land, allt det tar bort delar av vardagen och den kontext man är i och är en del av.

Många bönder är starkt förknippade med sin gård och sin verksamhet. Jag är Patrik på Höjen. Att inte längre vara det, att sluta med mina djur eller på annan sätt drastiskt förändra verksamheten tar bort mycket av den jag känner mig själv som, och de sammanhang jag verkar i, jag skulle inte längre vara relevant där. Det skulle på riktigt göra något med min identitet, troligen mer inom mig själv än för andra. Naturkatastrofer som stormen Gudrun och branden i Västmanland kan ta ifrån människor livsmiljö, försörjning och egendom och hela livsverk över en natt. Såklart är även det orsak till sorg och förtvivlan, och till och med depression.

På samma sätt är det när man tvingas lämna sin gård för att banken säger det. Du förlorar ditt hem, din försörjning, din egendom, ditt livsverk, ditt sammanhang, din identitet, kanske också stolthet. Du och hela din familj. Banker har krasst sett bara ansvar för sina ägares pengar. Jag tycker de ska krävas på ett större ansvar för sina kunder, för människor.

Min egen upplevelse av förändring är såklart större än omgivningens. Skulle jag fortfarande vara Patrik på Höjen? Troligen mer för andra än mig själv.

Hur går man vidare? Man fortsätter sin stig. Lite villrådig och vilse. Man vinglar, men lär sig. Finner vägen. Fyller dagen. Gör ett liv. Skapar sig igen.

Patrik Ohlsson, ordförande LRF Värmland