I dagarna kommer de första litrarna mjölk ut från det återuppståndna mejeriet i Värmlands Nysäter. Var så säker att det kommer att finnas paket därifrån i mitt kylskåp.

Den försäljning man budgeterar med motsvarar kanske 5 % av de värmländska gårdarnas produktion. De flesta bygder och kor här kommer även fortsatt att producera mjölk som blir yoghurt och ost och Keso och Bregott och annat vi gärna vill ha, med Arlas logga på paketen.

Jag hoppas mjölken från Nysäter är dyr och att bönderna får bra betalt. De behöver det när de lägger alla sina ägg i en korg så att säga. Marknaden är osentimental och det är skillnad på att själv erbjuda sin produktion i ett begränsat sortiment på en liten marknad mot att leverera råvara till en stor aktör med alla produkter man kan göra av din råvara och världen som marknad.

Nu har de värmländska konsumenterna makten över dryckesmjölken. Kanske kan andra delar av mejerihyllan också förses med värmländska produkter vad det lider. Mjölk, ost, Keso, yoghurt, allt det är ju i praktiken gräs som vi med kornas hjälp omformat till något vi kan äta. På samma sätt är det med nöt- och lammkött. Gräs, många gånger producerat på marker som inte skulle producera mat om vi inte hade djuren till hjälp. Några få företag lyckas ta bra betalt för sin produkt på en egen nischmarknad, jag hoppas att Wermlands Mejeri är ett sådant exempel. Kils slakteri och Grön Ko är två andra.

Merparten av den värmländska produktionen är dock beroende av en större marknad där man konkurrerar med produkter från länder och bygder med avsevärt lägre kostnader och högre skördar. EU vill att all mark ska bidra till vår försörjning, att bygder genom jordbruk ska hållas öppna, attraktiva och produktiva. För att det ska vara möjligt i Gräsmark och Frykerud finns stöd som kompenserar för de naturgivna nackdelarna jämfört med t ex Skåne söder om landsvägen.

Sedan EU-inträdet 1995 har det systemet varit relativt oförändrat. När det formades hamnade gårdar på s k fel sida om gränser. Någon blev överkompenserad, andra underkompenserade. På 20 år har bygder anpassat sig till systemet, som en del av de naturgivna förutsättningarna nästan. Investeringar har gjorts med detta som en del av underlaget. I andra bygder har produktion i det närmaste upphört då kompensationen inte räckt för att upphäva konkurrensnackdelarna.

Skärholmsfruarna har fått sin billiga mat och hälften av det som äts i Sverige är nu importerat samtidigt som mark planteras med gran eller ligger i träda här.

En nationell livsmedelsstrategi är nu under utformning. Riksdag och regering tycker det är bekymmersamt. Själv är jag inte bekymrad för landets livsmedelsförsörjning, det är nämligen inte min uppgift. Bonden och LRF har till uppgift att se till så att vi kan driva våra företag lönsamt och uthålligt. Stödsystemet är en viktig komponent i det. Att folk har mat är statens ansvar. Som konsument och medborgare är jag ytterligt bekymrad.

Just nu är kompensationsersättningarna under omformning. Ny karta ska skapas enligt EU-kommissionens krav. Gårdar kommer återigen hamna på fel sida om en gräns. Förutsättningar ändras. I vår del av försörjningsystemet kommer det inte leda till mer potatis, sockerbetor och sparris utan mer troligt träda, poppel och gran. Kartförändringarna påverkar stora delar av landet. I Värmland, stödsystemets getingmidja, är det ytterligare en komponent som är avgörande för om vi kan fortsätta eller inte. Kraven på djurtäthet. Nu föreslås att en gård med hundra kor, nästa år ska kunna föda hundratjugofem eller hundrafemtio kor på samma mark. Det är helt barockt. Sånt ägnar sig en LRF-ordförande mycket åt dessa dagar.

Patrik Ohlsson, ordförande LRF Värmland