2015 har präglats starkt av oron i Syrien med grannländer och de flyktingströmmar som även når till Sverige, och nu även ut till krubbor och stall här.

Regeringen har bett LRF utreda hur de gröna näringarna och landsbygdens företag och människor kan hjälpa till. Kanske finns här goda husrum och hem? Kanske kan vi erbjuda goda jobb? Kanske kan grön integration vara intressant både som hjälp till samhället och till de som kommer hit, men även för vissa företag och bygder ge möjligheter till goda affärer, nya goda grannar i tomma hus, nya kunder, ny arbetskraft. Kanske. Om vi ges förutsättningar …

Hur som helst, Sveriges bönder hjälper. Det har vi alltid gjort. Många var de finska barn som bodde i trygghet på den svenska landsbygden under andra världskriget. Under 90-talet skeppades båtlast efter båtlast med jordbruksmaskiner och utrustning som skänkts till våra kollegor i Baltikum efter att de blivit fria företagare. Redan på 60-talet gick Sveriges Lantbruksförbund (SL) med i organisationen Kooperation Utan Gränser. 1991 bildade LRF stiftelsen Sveriges bönder hjälper, den gick senare samman med Kooperation utan gränser, som 2013 bytte namn till We-Effect.

Saligt är att giva heter det. Desto mindre saligt är det att ständigt behöva motivera varför man ska ha omständigheter i sin vardag och sin verksamhet som skapar god ekonomi av egen kraft. Tyvärr handlar mycket av LRFs arbete om just det. Att berätta för myndigheter och politiker att vi behöver villkor som ger oss god konkurrensförmåga för att vi ska kunna leverera de produkter och nyttor de tar för givna. Många års ignorans från politiken har satt landet i en situation där vi är beroende av import för varannan tugga och samtidigt så dålig ekonomi i jordbruket att många hundratusen hektar ligger för fäfot och många av de fortfarande aktiva lantbruken har mycket svag lönsamhet.

För LRF har 2015 mycket handlat om de helt omöjliga kostnader, ca 2 miljarder per år, som alla lantbruk skulle drabbats av enligt vattenmyndigheternas ursprungliga förslag kring EUs vattendirektiv. De framgångar vi nått där mäts i många hundra kronor per hektar och år i kostnader som nu inte hamnar på bonden. Året har också handlat mycket om krisen i mjölkproduktionen och de fördyringar på många tioöringar per liter jämfört med omvärlden som plågar svenska bönder mer än kollegor i andra länder. Konkurrenskraftsutredningen från i våras ger många bra förslag på vad som behöver åtgärdas. Att mota ökade kostnader är svårt att redogöra för.

Vi behöver faktiskt ägna oss mer åt rejäla förbättringar och ökade intäkter, och inte ständigt tvingas gneta med att bekämpa försämringar, och tyvärr som Sisyfos ofta se den strävsamt uppknuffade stenen rulla ner från berget igen, och i vårt fall med en allt mer gäspande publik. Det är ovärdigt och jävligt tråkigt och direkt nedbrytande.

En from förhoppning är att det med arbetet kring den nationella livsmedelsstrategin också kommer en förståelse hos riksdag och regering att de svenska böndernas leveranser inte är självklara, att landet Sverige har rejäla problem som bäst löses med bättre villkor för ökad och mer lönsam svensk produktion. Samma insikter behövs kring skogen och skogsägarnas förmåga att bidra i omställningen till en biobaserad samhällsekonomi.

Starka bönder hjälper bättre. Det behöver Sverige. Se där, ett budskap att meditera över i helgerna.

God Jul och Gott Nytt År, önskar Patrik