Varg är en sådan fråga. I väldigt många år har vi arbetat för en förvaltning där de flesta intressena kan tillgodoses. Tyvärr kör vi nästan alltid huvudet i väggen pga nån byråkrati som är helt okänslig för människors vardag, möjligheter att driva verksamhet och att utöva friluftsliv. Vi ser hur människor upphör med djurhållning. Hur man slutar rida i skog och mark. Hur traditionell viltförvaltning med skörd av mat förstörs. Hur allt detta gör människors fastigheter mycket mindre värda och hur deras livskvalitet försämras.

Jag har skrivit otaliga gånger artiklar i olika publikationer och i LRF Värmlands veckobrev. Ganska många hurrarop har det blivit för det. Till ingen nytta? Ren terapi?

Så känns det nog för många. Till ingen nytta. LRF gör inget. Alla bara pratar.

För tre och ett halvt år sedan var det kravaller och bilbränder i Husby i Stockholm. Jag skrev en text om att jag ser att det finns grunder för radikalisering av människor även på den Värmländska landsbygden. Människor som berövats rådighet över sin egen vardag och livsmiljö.

Idag fredag lägger doktoranden vid SLU, Erica von Essen, fram sin avhandling; ”In the Gap between Legality and Legitimacy, illlegal hunting in Sweden as a crime of dissent”.

I gapet mellan det lagliga och det legitima, olaga jakt i Sverige som civil olydnad.

Det går på inget sätt att försvara olaga jakt. Lika lite ett system som så till den grad tränger människor att de ser det som i det närmaste ett nödvärn. Von Essens avhandling lär vi återkomma till var så säkra.

När vi nyligen upplevde ett av de enskilt största angreppen på får någonsin i Sverige hos en våra medlemmar låg vi lågt. Inte för att vi inte är vansinnigt upprörda utan för att denne medlem ville slippa bli ett slagträ i debatten. LRF finns nära djurägaren både med personal och lokalt förtroendevalda till stöd och hjälp i de mått och steg vederbörande vill och behöver ta.

Självklart vill vi stämma upp i ett avgrundsvrål, ett skri från vildmarken, för att uttrycka vår förtvivlan över hur det är. Många sådana skin har det blivit. Med i stort sett bara trasiga halsar som resultat.

Vi behöver göra nåt annat. Förra vinterns licensförvaltning upphävdes då det otillräckligt kunde visas på de socio-ekonomiska effekterna av varg. Jaha tänkte vi, då får vi väl uppmana LRF-riks att förstärka resurserna för att bl a bättre kunna förse rättsväsendet med sådant underlag. Stämman i våras gav förbundsstyrelsen ett sådant uppdrag. Skulle det komma till rättslig prövning igen så förutsätter vi att bättre siffror på det finns till stöd för besluten.

Vargen lyder under skydd av EUs art- och habitatdirektiv. Enligt paragraf 19 i direktivet kan en art lyftas ut om det kan visas att den inte är hotad. En expertgrupp skall sedan övervaka utvecklingen. Det är en möjlighet som det arbetas på från svensk sida. Det finns också tankar om att betrakta svenska, norska och finska vargar som samma population, vilket de i realiteten är. En gemensam förvaltning innebär också andra sätt att räkna och större tyngd i EU för argumenten om behov av licensförvaltning.

Vi försöker också via LRF-riks få till stånd en utvidgning av det vi åstadkommit med Länsstyrelsen i Värmland kring underhåll av rovdjursavvisande stängsel så att det ska kunna erbjudas fler och i hela landet på statens bekostnad.

Vi slår skallen i väggen med oförminskad frenesi men med nya angreppssätt. Pannbenet blir hårdare. Jag tror väggen till slut ger vika. Alternativt blir vi lallande idioter allihopa.

För tre och ett halvt år sedan var det kravaller och bilbränder i Husby i Stockholm. Jag skrev en text om att jag ser att det finns grunder för radikalisering av människor även på den Värmländska landsbygden. Människor som berövats rådighet över sin egen vardag och livsmiljö. Läs texten här >>

Patrik Ohlsson
Ordförande LRF Värmland, 055414900@telia.com