Markägaren Henric Skane tycker utfallet är efterlängtat:

– Det här är känns ju väldigt bra, men det hade aldrig varit möjligt att driva det här helt på egen hand, säger han.

Fallet startade för nästan tre år sedan. Ett skifte på 1,5 hektar anmäldes för slutavverkning men då konstaterades att det hittats bombmurkla där, en art som är fridlyst. En avverkning skulle kunna skada denna och Länsstyrelsen ansåg därmed att det krävdes en dispens. En sådan skickade Skane in men fick i februari 2015 avslag. Han överklagade till Mark- och miljödomstolen men den gick dock på Länsstyrelsens linje. Markägaren valde att överklaga ytterligare en gång och där blev det seger.

Principmål

LRF kom in i ärendet på initiativ av Johan Rydberg, ledamot av regionstyrelsen i Värmland. Han och Henric pratade om ärendet och lyfte upp det till regional nivå. Eftersom detta var ett nytt och skarpare sätt att tolka Artskyddsförordningen på, såg LRF att detta skulle kunna få mycket stor betydelse för hela det svenska skogsbruket. Därför valde riksförbundet att gå in och driva ärendet som ett sk principmål.

Budskapet har hela tiden varit att staten inte ska kunna förbjuda brukandet av marken utan ersättning. Samt att Artskyddsförordningen inte ska tolkas på ett sätt så att det stoppar pågående markanvändning.

Ombudet blev Axel Nordmark på LRF Konsult i Örebro. Han är mycket nöjd med domstolens besked:

– Vi har fått gehör för våra argument och det här är en rejäl bakläxa åt Länsstyrelsen, konstaterar han.

Han tycker också att myndigheten agerat anmärkningsvärt i det här ärendet. Framförallt i yttrandet till domstolen där Länsstyrelsen ifrågasätter vad markägaren ska använda pengarna från avverkningen till.

Lättnad

Patrik Olsson, ordförande för LRF Värmland menar att det är viktigt för alla skogsägare:

– Hela skogssverige drar en suck av lättnad nu. Skogsbruket är avgörande för den bioekonomi vi är på väg in i. Många har varit oroliga över vad som skulle hända om Länsstyrelsens tolkning blir den allenarådande, säger Patrik.

I domslutet resoneras det om hur förordningen ska tolkas, samt om rätten till ersättning. Man kommer fram till att det inte varit lagstiftarens avsikt att fridlysningsbestämmelserna i förordningen skulle kunna ge den här effekten, att avverkning stoppas utan ersättning. Samtidigt finns det inga riktlinjer för hur den här intresseavvägningen mellan miljö och äganderätt ska hanteras. Deras slutsats blir därför att om Artskyddsförordningen ska tillämpas så får den inte leda till att inskränkningarna avsevärt påverkar brukandet. Och om skyddet överstiger denna nivå så ska dispens ges, alternativt ska området bli föremål för formellt skydd, naturreservat eller biotopskydd.

LRFs bärande princip vann därför domstolens gehör.

Ärendet återförvisas nu till Länsstyrelsen som ska göra en avvägning i det aktuella området.

Gunnar Lindén som är naturvårdsexpert på LRF har följt ärendet på nära håll och han tycker att Artskyddsförordningen är mycket problematisk både för naturen och för markägaren:

– Artskyddsförordningen gör tyvärr idag mer skada än nytta för naturen i skogen.  Den är till för att skydda skogens arter men får helt motsatt effekt eftersom skogsägare som bereder plats för ovanliga djur och växter riskerar att straffas ekonomiskt.

Erik Evestam
Äganderättsexpert LRF, erik.evestam@lrf.se