Vi får ibland in en del synpunkter från medlemmar där man upplever att det till exempel är väldigt hög personalomsättning på veterinärstationen, eller att det blir stora jourområden vilket gör att det kan ta lång tid för veterinären att komma vid akuta ärenden.

För att få jouren att fungera bra behövs fyra, helst fem veterinärer på varje station (Arvika, Säffle, Sunne och Kristinehamn). Detta har tidigare varit mycket svårt att nå men under senare tid har man gjort en del rekryteringar som man bedömer mer långsiktiga. För dagen är bemanningen därför ok även om man fortfarande söker veterinärer på ett par av platserna. Det kan dock under semestertider ändå innebära att distrikt slås samman och att det blir långa resor. Vi planerar att med hjälp av veterinärerna meddela här i nyhetsbrevet om hur sommarplaneringen ser ut så snart den är klar.

Problemet med att rekrytera veterinärer är lika stort över hela Europa. Det finns många olika slags jobb för de färdigutbildade veterinärerna, och att jobba på distrikt med allt det innebär i form av jourer och att hålla sig uppdaterad på många djurslag är tyvärr inte det mest attraktiva. I Storbritannien fyller de inte ens veterinärutbildningen så yrkets popularitet har dalat. I Sverige har vi fortfarande högt söktryck med ca 10 sökande per plats. Men det gäller att hålla dem kvar i branschen – här har arbetsgivaren ett stort ansvar! Det har faktiskt aldrig funnits så många veterinärer i Sverige som det gör nu, men man undrar ju lite på vart de tar vägen?

Smådjursverksamheten som distrikten har får ibland kritik från oss – vi vill ju att de koncentrerar sig på oss – men är en helt nödvändig inkomstkälla för dem. Av olika orsaker minskar distriktsveterinärernas besök hos lantbruket, dels minskar antalet besättningar, dels har man infört delegerad läkemedelsanvändning på flera djurslag och dels är man utsatt för konkurrens av privata veterinärer som kan hålla lägre priser.

LRFs hållning är att i och med livsmedelsstrategin måste även veterinärkåren ta höjd för en ökad produktion och därmed fler lantbruksdjur i landet. Häri ligger då att de måste vara en attraktiv arbetsgivare så att de duktiga veterinärerna söker sig till dem och också stannar på längre sikt.

Vi pratade också en del om skillnaden i inställelseavgifter, som kan variera otroligt mycket beroende på vart man bor, vart veterinären bor och vilka som har jour. För lantbruksdjur finns begreppet ”avlägset boende” där staten finansierar resor över 45 minuter, men för t ex hästar får man betala den faktiska kostnaden vilket kan skilja flera tusen kronor per besök. Kanske finns möjligheter att införa någon typ av schablon för detta istället för dagens system, för att få mer förutsägbara priser och för att inte riskera att djur blir lidande för att man väljer bort veterinärbesöket. Fortsättning följer förhoppningsvis i frågan.

Jenny Nilsson
Verksamhetsutvecklare LRF Västra Sverige, jenny.nilsson@lrf.se