Jag var bekymrad när jag for i måndags, men det gick över efter lite Riesling och en schnitzel. Fram i veckan hörde styrelsekamraten Ola av sig och berättade att SVT ska komma för att göra reportage om torkan. Jag vidarebefordrar till honom lite lojt några inlägg på Facebook från LRFare i Jönköping och Västerbotten som på bra sätt uttrycker oron för djuren, bönderna och deras företag och familjer med jämförelser från nödåren 1866-68. Jag kände det dock inte i kroppen, hur extremt allvarligt läge torkan faktiskt innebär.

Först när vi flyger in över det som ska vara Sveriges kornbod, Skåne, på söndag kvällen på väg hem slår det mig som en rak höger. Att från några tusen meters höjd bara se gula och bruna fält den första juli innebar resans starkaste intryck. Dimensionerna av den här torkkatastrofen är svårbegripliga, liksom de kommande konsekvenserna. Under måndagen har jag pratat slut på batteri i både mobil och headset med bekymrade kollegor. Att detta är en av svenskt lantbruks och svensk livsmedelsproduktions svåraste kriser står klart. Inga väderprognoser ger något hopp.

Liksom i Moseldalen är kvällarna i Almedalen ljumma och sköna, upplevelsen av kris är liten. Om en bonde, dessutom regionordförande i LRF, så enkelt och snabbt tappar känslan då är jag rädd att utmaningen är gigantisk att få allmänheten och rosévinsminglarna i Almedalen att förstå vad den kommande vintern kommer att innebära för många av landets matproducenter och deras familjer.

Resor ger perspektiv. Denna gav perspektiv på perspektiv.

Att göra något åt torkan kan ingen. Någon tillväxt enligt ambitionerna i livsmedelsstrategin lär vi inte se i år och nästa år. Effekterna är inte tillfälliga. Mejerierna ser redan böndernas leveranser minska. Till slakterierna är istället köerna för att få leverera djur rekordlånga med väntetider långt fram i nästa år. Kor och får som skulle fött kalvar och lamm kommer inte göra det. Utsäde kommer att fattas till våren, kärnorna skrumpnar bort och brådmognar. Livsmedelsarbetare kommer att förlora jobbet.

Politiker, myndigheter, banker och livsmedelsbranschen i leden efter bonden kan dock göra mycket för att hjälpa lantbruksföretag att över huvud taget överleva. Snabba åtgärder som räddar hopp och likviditet och avsättning på en vettig marknad är livsviktiga för bonden, för hela branschen och för den svenska livsmedelsproduktionen för flera år framöver. Nu krävs rådighet, vilja och beslutsförmåga. Detta är allvarligt på riktigt.

Patrik Ohlsson
Ordförande LRF Värmland, 055414900@telia.com