Tack till Senterpartiet i Stortinget, NIBIO, Bondelaget, Norsk Landbrukssamvirke, Norges Skogeierforbund och slutligen den fantastiskt inspirerande bonden Tor Jacob Solberg.

Norge är väldigt nära men väldigt olikt. Det bestämde vi 1994. Jag tänker inte värdera systemen på skalan bra och dåligt. Båda har sina fördelar och nackdelar. Historian visar vägen för våra val och ger oss de politiska villkoren och den marknadslogik företagandet sker under.

I mycket känns det dock som att bonden och lantbrukets nyttoproduktion hanteras värdigare och mer konstruktivt i grannlandet. Kanske har det att göra med konstaterandet att de flesta i Norge är en generation närmare gården, urbanisering sker en generation senare. Hela landet är bebott, och till skillnad från i Sverige där bevarande är ledordet så heter det i Norge att "Hela landet ska brukas!". Dit behöver vi också komma.

Förklaringar till skillnaden i våra folks kynnen och i förlängningen förvaltningstradition härleds också helt tillbaka till vikingatiden. Norska vikingar var ett havsfolk där snabba beslut och flexibilitet var avgörande för framgång, liv och död. Land- och flodbaserade svenska vikingars färders framgång hängde på planering och långsiktighet för att ta oss till Miklagård, dagens Istanbul, via ryska floder på 900-talet. Svenska bönder mals av långsamma kvarnar, norska kollegor bärs av vågor.

Skillnaderna är också rotade i vår syn på hierarkier. Landet Norge har förvisso bara varit självständigt sedan 1905 men norrmannen har alltid varit självägande fiskare eller bonde, aldrig torpare eller statare under en av makten priviligierad elit. Eliter har och ger tolkningsföreträde, självständiga människor kräver samförstånd och kompromisser.

Hur dessa skillnader tar sig uttryck i hanteringen av markägare fick vi väl beskrivet i tillämpningen av såväl EUs vattendirektiv som när det kommer till avsättningar för naturvård i skogen. Frivillighet och morötter har visat sig billigare och effektivare med nöjdare markägare, politiker och miljöorganisationer än tvång och långa rättsprocesser.

Svensk förvaltning bygger i stor utsträckning på stuprörsmyndigheter med liten politisk påverkan där enskilda ämbetsmän givits stor makt och tolkningsföreträde. Effekterna av detta känner vi väl till från t ex en man på Kammarkollegiets hantering av den småskaliga vattenkraften.

I Norge vägs olika intressen i formella sk direktoratsgrupper. Direktorat är Norges begrepp för myndighet. I direktoratsgrupperna samlas chefer från för ett ämne relevanta myndigheter och direktoratsgruppens sammanvägda bedömning är överordnat den enskilda myndigheten. I Norge byggs ny småskalig vattenkraft och fisketurismen växer samtidigt.

I Norge förstärks principer om frihet under ansvar, I Sverige urholkas de. Sverige har mycket att lära av norsk förvaltningstradition, och utvecklingskraften i att lyfta den enskilde medborgaren och verksamhetsutövarens möjligheter snarare än att styra och reglera.

Patrik Ohlsson
Ordförande LRF Värmland, 055414900@telia.com