Så skrev jag för snart en vecka sedan utan att publicera det. Bra det, för nu känns det som att det vänt. Folk verkar vara väldigt snälla mot varandra. Initiativen för att hjälpa och bistå är många, det är det som dominerar sociala medier. Vi verkar också tycka att våra myndigheters experter är kloka och begripliga.

Om allt annat är underordnat att begränsa smittspridning och att platta ut puckeln så tycker jag också det. Jag tycker dock att de flesta blivit lämnade till egna bedömningar kring vad som är lämpligt kring hur vi ska få vår vardag att fungera. Rådet från Folkhälsomyndigheten är fortfarande max 500 personer. Är 20 personer, dvs 4 % av det maximalt rekommenderade en god säkerhetsmarginal? 5 personer, dvs 1 % är det en bra nivå? Jag vet inte. Olika länder inför olika begränsningar som raskt späder på osäkerheten inför vad som är klokt. Vi är utlämnade till gissningar, gissningar som faktiskt leder till att vi inte kommer att vara överens om vad som är den rätta avvägningen men att beslut ändå måste fattas om vad, vem, vart, när och hur många måste fattas av någon. Ibland är det du som ska fatta beslutet, nästa gång är det jag.

Vi måste alla ta ansvar nu. Ja vi måste ta ansvar för att dra ut på smittspridningen för att minska belastningen på sjukvården och de som riskerar att drabbas värst av sjukdom. Men vi har samtidigt lika stort ansvar att hjälpas åt att göra den förödande nedstängningen av ekonomin och samhället så kortvarig som möjligt. Regeringens krispaket är bra men otillräckligt, vi måste göra det mesta själva, tillsammans och för varandra. Det är du och jag som fattar besluten på marken, det är vi som gör bedömningarna i vår verksamhet.

Låt oss nu alla känna efter lite extra. Inte för att stanna hemma och ställa in allt utan snarare för att värdera om jag verkligen är sjuk eller om jag kan fortsätta att sköta min vardag så nära det normala som möjligt och på det viset hjälpa Sverige igenom krisen.

Det är lika värdefullt och tecken på lika stort ansvarstagande att anstränga sig för att få samhället att fungera och att vi lever så nära ett normalt förhållningssätt som möjligt som vad det är att hjälpa till att minska smittspridningen.

Vars och ens kreativitet behövs nu för att hitta nya sätt att lösa uppgifter på och att hålla igång arbetsplatser, företag, organisationer, offentliga funktioner och ett socialt och kulturellt liv. Vi behöver inte vara påhittiga och pekfingriga vad gäller egna regler för drastiska begränsningar, det ska vi förvänta oss av myndigheter. Om du ändå vill ha egna mer långtgående regler så tillämpa dem på dig själv utan att kräva dem av andra.

Det är ytterligt allvarligt för ett samhälle när tilltron till expertmyndigheters bedömning eroderar och människor hittar på egna måttstockar för den andre. När diktaturers hantering av utmaningar görs till dygdemönster och när friska människor som ger varandra en kram blir tittade snett på då är det nåt viktigt i vår demokrati och kultur som håller på att gå sönder. Vi måste vara bättre än så.

När vi får en normvridning så snabbt i samhället och när alla springer åt ett nytt och samma håll är det viktigt att lyfta blicken och skärpa de egna sinnena. Det är inte en bra idé att låta de som är räddast och skriker högst bestämma hur vi organiserar oss och löser uppgifter. Att göra den som kommer med de radikalaste inskränkningarna i verksamheters förutsättningar och människors liv till den mest trovärdiga är dumt och farligt. Tanken på vad vi med tillvänjning görs psykologiskt beredvilliga till, i en annan snabb samhällsförändring, gör mig lika rädd som vad detta virus gör nu.

Det är såklart lika dåraktigt att alla följer den mest djärve och dumdristige på äventyr som riskerar allas väl och ve. Kallt huvud, varmt hjärta och rena händer säger Anna Ekström. Klokt det.

Utvärdera det som händer nu kommer vi att göra i decennier. Nu är inte tid att kritisera den enes eller den andres beslut om när var och hur. Vi måste vara ödmjuka inför att allas grunder ser olika ut och se att vi har möjlighet att vara pragmatiska. Nu ska vi vara snälla mot varandra och hjälpa varandra att tänka, inte fördöma.  

Riskera inte din egen och andras hälsa med det du gör. Lita på varandra. Hjälp varandra. Var aktiv och lösningsorienterad. Hitta på lösningar inte inskränkningar. Förvänta dig att myndigheter är tydliga och ger goda förutsättningar för oss alla att fatta väl avvägda beslut som tar oss igenom krisen med så små skadeverkningar för liv egendom och försörjning som möjligt. Kräv klarspråk och raka besked. Arbeta för den bästa möjligheten men var beredd att med kort varsel ta den näst bästa. #hålligångsverige

Patrik Ohlsson
Ordförande LRF Värmland, 055414900@telia.com