Ett ungt par med ryggen vänd mot kameran.

Kvinnan håller upp en telefon och tar en selfie när hon pussar sin pojkvän. De står på en brygga vid en idyllisk sjö, skogen på stranden mittemot speglar sig i vattnet.

Det är en fin bild, tagen i en miljö där vi alla vill vara. Den var en del i Svenska Naturskyddsföreningens kampanj, men blir för mig en bild av den urbana synen på landsbygden och dess utveckling.

Strandskyddet är en kokhet fråga just nu. Men egentligen har det bubblat under ytan i flera decennier. För när landsbygdens invånare och företagare får avslag på sina ansökningar om att utveckla sina bygder, så fortsätter de stora, vattennära bostäderna i städerna att växa fram. I staden betalas det mångmiljonbelopp för en sjöglimt.

På landsbygden är denna utsikt förbjuden.

Året var 1975. Då infördes miljöbalkens enda Jantelag och i ett slag blev allt nära stranden (som inte redan var byggt) förbjudet. Värnandet om allmänhetens tillgång till strand var motivet, men lagen förbjuder även anläggningar som har till syfte att locka besökare, exempelvis en lekplats. Som fastighetsägare får du inte ens placera ut solstolar på sjökanten. Eller klippa gräset ända ner till vattnet (jodå detta har prövats i domstol).

Varje försök att ändra i strandskyddet sedan dess har marknadsförts som förenklingar för landsbygden och skärpningar i de högexploaterade områdena.

Facit är det rakt motsatta. Städerna fortsätter att sträcka sig närmare vattenlinjen medan dispensmöjligheterna på landsbygden blivit alltmer byråkratiska. Och när nu nästa lagändring väntar framställer miljörörelsen lättnader som en nådastöt mot allemansrätt och biologisk mångfald.

Man ser alltså landsbygdsutveckling som ett hot mot miljön.

Att bryggan hamnar på en annons för en miljöorganisation visar hur paradoxal den urbana synen på landsbygden är. Å ena sidan ska den vara ett tittskåp för tillfälliga besökare, ett museum där inget förändras. Där alla ska ha tillgång till alla stränder - alltid. Å andra sidan så ska denna ”naturliga” miljö helst vara tillrättalagd med någon form av anläggning, parkering, strand, vindskydd, brygga, mm. Den vilda naturen är för de flesta av oss alltför besvärlig.

Under sommaren rullade en annan kampanj under namnet ”rädda strandskyddet”. Den bildsattes med foton från allmänna – och välbesökta – badplatser med både bryggor och livbojar. Budskapet var att dessa miljöer hotades av profithungriga markägare. Syftet är att göra folk så förbannade att de skrev under ett upprop för att stoppa anläggningar som de flesta vill befinna sig på.

Situationen runt paret på bryggan vet vi inte så mycket om. Högst troligt finns det ett hus med anslutande väg bakom fotografen. För varken PR-byrån eller det unga paret ville väl klafsa runt i geggan för att fånga det där ögonblicket.

Och kanske insåg naturskyddsföreningen att det inte såg så bra ut att marknadsföra sin förening med en bild tagen på en anläggning som de inte anser ska finnas.

Bilden går nämligen inte att hitta längre.

Erik Evestam