Problemet bottnar i Rennäringslagen från 1971. Åkermark hade tidigare varit undantaget som renbetesmark men den skrivningen försvann i den nya lagen. Därefter har problemet ständigt irriterat lantbrukare i särskilt Västerbotten.

En av dem är mjölkbonden Peder Alenius i Gladaberg, Vindeln, som var nära att ge upp hela driften för några år sedan.

– Ända sedan min far drev företaget har vi haft problem med renarna. Jag byggde nytt robotstall 2008– 2009 och hade tänkt expandera ännu mer. Men jag har för lite mark, jag måste ju ha extra för att föda renarna.

Renar utanför åkermark. Foto: Maria Walraven

Renarna föredrar första- och andraårsvallar och en hel skörd på aktuella åkrar kan gå om intet.

– Gräset blir ju skadat och det börjar inte växa ordentligt förrän på sensommaren. Man kan få tjälabränna.

Opartisk bedömning saknas

LRF bedömer att det är 20–30 lantbrukare i länet som berörs. Omfattningen av skadorna varierar från år till år, ibland för hundratusentals kronor för enskilda bönder, andra år knappt något alls. Och Peder Alenius har haft få renar på sina ägor de två senaste vintrarna.

– Aldrig har jag haft så bra förstaskördar som de här två åren, berättar han nöjt.

Ett avgörande hinder för att få ersättning för skador är att det saknas en funktion som kan göra en opartisk bedömning av värdet. LRF Västerbotten drev tidigare tillsammans med SSR (Svenska Samernas Riksförbund) ett projekt med lyckat utfall, med en skadereglerare från SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, som neutral part.

– Såväl LRF som SSR tycker att denna modell fungerar bra. Men pengarna från länsstyrelsen tog slut, och de vill inte införa en sådan funktion, säger Arne Lindström, LRF Västerbottens ordförande.

När nu LRF förstärkt med en äganderättsexpert i norra Sverige, Ida Nyberg, gör LRF ett omtag.

– Vi och SSR för diskussioner och hoppas gemensamt hitta en lösning, berättar Arne Lindström.

Tandlös paragraf

Vad gäller renbetesskador på skog finns redan skadereglerare via Skogsstyrelsen. Däremot har skogsägare, liksom de som brukar jord, ett gemensamt problem i den byråkratiska processen att få bort renar från områden där det inte är tillåtet med renbete, eller att de vistas där efter att vinterbetesperioden (oktober–april) löpt ut.

Ida Nyberg.

– Markägaren kan vända sig till länsstyrelsen men då måste först en handläggare ut och kontrollera att renarna är en betydande olägenhet. Därefter ska samebyn delges att ta bort renarna inom skälig tid. Bara att få tag på ansvarig kan ta tid, berättar Ida Nyberg.

Innan ett eventuellt föreläggande om vite kan verkställas kan lång tid ha gått och renarna försvunnit.

– Den långa handläggningstiden gör denna paragraf tandlös, konstaterar Ida Nyberg, som nu ska titta närmare på frågan.