Sune Hjerpe har byggt ett nytt stall till hästarna. Men det hjälper inte. Staten envisas med att driva ett vitesärende vidare. Det handlar om ett datum, en bärande balk, och tio centimeter. Och ett vite på 90 000 kronor.

Sune Hjerpe föder upp nordsvenskar. På Gården Gusseröd söder om Ljungskile bedriver han jord- och skogsbruk med hästar, tjurkalvar, kvigor och höns.
Resultatet är ett vackert landskap, som bland annat hyllats av författaren Ellen Mattsson i tidningsartiklar.
Man kunde tro att staten också skulle hylla Sune Hjerpe för hans insatser för öppna landskap och en artrik miljö. Men det verkar snarare tvärt om.
Gården Gusseröd är en provkarta på allt som kan drabba en lantbrukare idag.
Strandskydd. Naturreservat. Krångel med djurskyddsinspektörer och tillstånd. Dessutom har kommunen dömt ut gårdens enskilda avlopp. Det verkar som om Sune Hjerpe på egen hand försörjer en hel hord med byråkrater.
Det började 2012. Statens djurskyddsinspektörer kom på oanmält besök. Det skedde efter en anonym anmälan. Det var inte mycket som stämde i anmälan.
– De påstod att kvigorna gick ute, men jag hade inga kvigor på gården då, säger Sune Hjerpe.
Nu gick det inte att få hejd på inspektörerna. Taket i det gamla stallet var tillräckligt högt. Men under en bärande balk fattades det tio centimeter. Statens inspektörer krävde åtgärder.
Det hjälpte inte att Sune Hjerpe förklarade att hästarna aldrig står under balken, och att han aldrig sett att de slagit i huvudet. Dörröppningen är lägre, men de slår aldrig huvudet i den heller, påpekade Sune Hjerpe.
Men inspektörerna gav sig inte. Regler är regler, förklarade de, och hotade Sune Hjerpe med vite.
Inspektörerna tyckte också att han hade för många hästar.
– Jag fick göra mig av med ett antal fina avelsmärrar, säger Sune Hjerpe.
Det var på rent formella grunder. För att få ha mer än åtta hästar, så krävs det ett särskilt tillstånd.
Sune Hjerpe föder upp nordsvenska hästar med fin stamtavla, och dessutom har han några kvigor och tjurkalvar.
När vi besöker gården Gusseröd går hästarna på bete. Vi går runt gården och Sune Hjerpe visar ladugård och stall. I beteshagarna går märrarna och betar, nästan alla med ett litet föl vid sin sida. Det är idylliskt.
Nu hotas den här idyllen av nya krav som urholkar lönsamheten för gården.
Hotet kommer från många håll, förklarar Sune Hjerpe. Vidsvin breder ut sig, stammar av dovhjort och kronhjort har ökat. Han har därför slutat odla spannmål. Men det värsta är ändå myndigheterna.
– Det är begränsningar på allting. Och så den här hetsjakten på enskilda avlopp, säger han.
– Du får inte rensa dikena längre. Det är begränsningar på det med.
Sune Hjerpe visar upp en tjock bok om regler för markavvattning som han har skickat efter. Strandskyddslagen har också drabbat gården, som har marker ner mot fjorden.
– Jag får inte anlägga skogsväg, säger han.
Dessutom vill staten göra naturreservat av stora delar av gårdens skog. Sune Hjerpe förstår inte varför. Det är ju alla tidigare ägare till skogen som har skapat de naturvärden som länsstyrelsen nu vill skydda. Skydda mot vadå, undrar han.
– Alla människor som har bott på den här gården, har varit med och skapat de här naturvärdena, säger Sune Hjerpe.
Nu vill staten ta 35 hektar av gårdens 50 hektar skog. Det blir ju ingenting kvar.
– Gården blir ju värdelös, säger Sune Hjerpe.
Orsak. Någon har hittat en sällsynt lav i skogen. Länsstyrelsen planerar att göra naturreservat av marken, bygga en vandringsled, förbättra vägar, bygga parkeringsplats och sätta upp anslagstavlor. För att intresserade skall kunna ta sig till platsen, heter det.
– De som är intresserade kan väl ta sig dit ändå. Det behöver de väl inte bygga en led för, säger Sune Hjerpe, som nu står inför dilemmat att om han säger nej, så riskerar han att staten tar marken ändå men utan att han då får någon ersättning.
Men det värsta är ändå detta med hästarna. Och djurskyddsinspektörerna. Det är det som nästan fått Sune Hjerpe att ge upp.
Det första besöket följdes av fler.
– Jag bemötte det, men fick inget gehör.
Hästarna är välskötta och fina, men det hjälpte inte. Inspektörerna hittade alltid något.
– De fann nya fel hela tiden.
För varje gång var det nya pålagor. Det gick så långt att Sune Hjerpe krävde att de skulle föranmäla sina besök, för han ville inte vara ensam när de kom.
– Jag ansåg att jag behövde ett vittne. Jag var inte stark nog, och de var alltid två.
Det har blivit många besök med åren. Eftersom de debiterar 800 kronor i timmen, och alltid tar betalt för tre timmar, så blev det en del pengar. När han klagade fick han höra; ”Det drabbar ingen fattig”.
– Min revisor undrar vad det är frågan om, säger Sune Hjerpe.
Det har blivit ansenliga summor.
– Senaste gången betalade jag 5 800 kronor, berättar han.
Det är väl ingen hemlighet att det skar sig rejält mellan djurskyddsinspektörerna och Sune Hjerpe. De hotade med viten om han inte omedelbart åtgärdade. Han blev förbjuden att hålla hästarna i det gamla stallet. På grund av balken.
Sune Hjerpe förklarade att balken var bärande, att stallet var från 1870-talet, och att byggnaden skulle bli förstörd om han tog bort den. Hästarna störs inte av bjälken heller.
Men ingenting hjälpte. Staten hotade med vite på 90 000 kronor. När han klagade fick han höra att ”det skall svida”.
Sune Hjerpe byggde till slut ett nytt stall för 400 000 kronor. Men kravet på 90 000 kronor i vite stod kvar. Det nya stallet var inte klart i tid. Det skall ju svida.
Sune Hjerpe har överklagat beslutet. Det är ännu inte avgjort. När vi står i stallet undrar jag vad problemet är. Det ser ut som väldigt många andra äldre stall. Och hästarna trivs bättre i det gamla stallet än i det nya, berättar Sune Hjerpe.
Men det gamla är nu stängt. Och statens krav på 90 000 kronor i vite kommer att vandra vidare i rättssystemet.
Sune Hjerpe visar mig stallet och ladugården. Det är rena sörgårdsidyllen. Finns det inte utrymme för detta i vårt samhälle? Då har ju något gått snett.
Dörren till ladugården står öppen. Tjurkalvarna kan gå ut och in så mycket de vill. Därinne ligger kvigorna och idisslar.
En grupp höns springer fritt på gårdsplanen. I en liten bur har familjen en höna med kycklingar. Det är en utrotningshotad lantras. Tupparna kommer från naturbruksgymnasiet i Nuntorp, berättar Sune Hjerpe.
– Jag har dubbelarbetat i alla år. Jag hade sett fram emot när jag blev pensionär och gå här och njuta och pyssla med mina hästar och min gård, säger Sune Hjerpe.
– Men jag har haft ett helvete sen jag blev pensionär.
Efter alla turer är nu gården efter den senaste inspektionen godkänd. Nytt stall är färdigt. Och tillsammans med dottern planerar Sune Hjerpe att utöka verksamheten.
Som grädde på moset har Gusseröd fått besök av kommunens miljöinspektörer som dömt ut det enskilda avloppet.
Sune Hjerpe tycker det är löjligt. Han är övertygad om att marken tar upp all fosfor och att inget når havet.
Samtidigt blir ju proportionerna lite märkliga. Gården kör ut tonvis med stallgödsel på åkrarna. Och så dömer kommunen ut gårdens enskilda avlopp för ett kilo fosfor om året.
Vad människorna på gården bidrar med är ju en droppe i Atlanten i jämförelse, menar Sune Hjerpe.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se