När jag som LRF ordförande i Falköpings kommungrupp blev tillfrågad om inte jag kunde vara med och hjälpa till med att föra dialogen med olika myndigheter, kunde jag aldrig drömma om att få höra de berättelser som jag har fått göra, om maktmissbruk, hur man känner sig överkörd från olika myndigheter och att ingen vill lyssna och ta det på allvar.

Jag har suttit vid olika köksbord och lyssnat på förtvivlade människor som på olika sätt har kommit i kläm mellan regelverk, tolkningar, översvämningar, känslan av att blivit lurad på sin mark och inte fått hävda sin lagliga rätt.

Som bonden som ville obducera sina djur, för man misstänkte någon form av förgiftning från sjön men istället blev ålagda med djurförbud. Fick aldrig obducera och gjorde en mycket stor ekonomisk förlust.

På detta har dessutom höjningen av sjön påverkat odlingslandskapet långt mer än vad som sades att det skulle göras. Bor man utanför den dragna linjen, ja då är det svårt att hävda att man faktiskt blivit påverkad och få någon form av ersättning. Visserligen fanns det en röst som sa att så här kommer det att bli, men den valde man att inte lyssna på.

Djur och natur har påverkats i olika riktningar, många boende i området upplever en minskning på artrikedomen men kanske inte på antal individer då t ex gäss och svanar har blivit så många fler.

För de som har kommit kläm, blivit ekonomiskt drabbade, känner sig lurade på sin äganderätt och inte känner sig respekterade så är projekt Hornborgasjön ett misslyckande.

Genom åren har det varit ett antal möten med berörda, olika myndigheter, riksdagspolitiker sakta men säkert har det börjat gå att diskutera på ett mer lösningsinriktat sätt. Man har ändrat höjden för regleringen av sjön, viss dikning har skett efter mycket på tryckning, några har gått vidare för att hävda sin rätt och fått rätt i domstol, andra funderar på om de ska orka. Men än finns det frågetecken att räta ut.

Vad kan man lära av detta vid andra liknande projekt.

  • Att låsa fast sig vid stela dokument när man har med naturen att göra tyder på okunskap och förmåga till flexibilitet.
  • Att man som myndighet behöver bli bättre på att lyssna och faktiskt ta till sig av de som blir berörda på något sätt och inte vara rädda för att erkänna att nu får vi nog tänka om.
  • Att ha en större beredskap ekonomiskt, att fler kan bli negativt påverkade när man jobbar med naturprojekt.
  • Att verkligen erbjuda reella marknadspriser när man ska förvärva.
  • Att med dialog och respekt så kan man komma långt.
  • Att olika särintressen behöver bli bättre på konsekvensanalyser och ta ansvar när de driver olika frågor.

Vad som kommer att hända med Hornborgaområdet i framtiden beror mycket på hur EUs landsbygdsprogram kommer att utformas. Själv jobbar jag nu med att få till en mer flexibel tillämpning när det gäller miljöstöd, man måste kunna utgå från ett områdes unicitet. Hur långt jag kommer, det får vi se.

Sist men inte minst så är Hornborgaområdet fantastik på många sätt och har en god utvecklingspotential för olika typer av företag, men då behövs det ett flexibelt myndighetstänk där inte statiskt bevarande som kommer i fösta hand utan att man tillåter att landskapet har behov av förändring för att möta framtiden.

Wanja Wallemyr
Ordförande Falköpings kommungrupp, wallemyr.kberg@telia.com