Fosfor från enskilda avlopp stannar i marken. Väldigt lite förs vidare till ytvatten. Det visar den forskningsrapport, betalad av Havs- och vattenmyndigheten. Rapporten visar att myndigheterna underskattat markretentionen.

Det mesta av den fosfor som hamnar i enskilda avlopp stannar i marken. Det kallas för markretention. Det mesta av fosforn tas upp av växter och djur, men också av mikroorganismer i jorden i närområdet.

Men naturvårdsverkets allmänna råd (NFS 2006:7) om små avloppsanordningar tar inte upp frågan om retention efter anläggningen. Det påverkar bedömningarna som tillsynsmyndigheterna gör.

”Detta gör att behovet av vägledning om naturens förmåga att kvarhålla och reducera föroreningar efter själva reningsanläggningen är stort”, skriver forskarna.

”Att inkludera retentionen i mark i bedömningen av avloppsanläggningens miljöpåverkan leder till ett ökat fokus på hur utsläppspunkten kan lokaliseras så att potentialen för retention i mark kan optimeras”, fortsätter de.

Det är alltså bakgrunden till forskarrapporten.

En viktig fråga att utreda var vad som händer med exempelvis fosfor när avloppsvattnet efter rening hamnar i marken. I den här artikeln citerar vi direkt ur forskningsrapporten:

”Vid utsläpp av avlopp i mark sker processer som kvarhåller fosfor och reducerar smittämnen och andra föroreningar. Denna självrening är ofta betydande och viktig då den reducerar risk för påverkan på ytvatten”, skriver forskarna.

Rapporten är tänkt som vägledning till de myndigheter som arbetar med att pröva enskilda avlopp. Rapporten ger också förslag på hur man kan använda dessa fakta för bedömningar i enskilda fall.

”I motsats till stora avloppsanläggningar, har små anläggningar sällan utsläpp direkt till ytvatten. Möjligheter finns nästan alltid att skapa extra skydd genom utsläpp till mark”, skriver forskarna i sina slutsatser.

”Eftersom både vattenmängder och föroreningsmängder i små avlopp är just små, finns det goda möjligheter att skapa effektivt skydd för ytvatten om självrenande processer i mark används.”

Precis som andra forskare konstaterar forskarna att det finns mark i Sverige som lider av brist på fosfor. Där blir åtgärder mot enskilda avlopp helt meningslösa, och kan rent av vara skadliga.

”Markekosystemet i speciellt skogsmark lider normalt brist på fosfor. Detta beror på att våra svenska jordar är naturligt fosforfattiga och att löst fosfor tenderar att bindas in till markpartiklarna.”

”Eftersom markretentionen av fosfor inte ingår i de belastningsmodeller som används av vattenmyndigheterna så är det sannolikt att fosforbidragen till ytvatten från enskilda avlopp är kraftigt överskattade.”

Forskarnas förslag till åtgärder skiljer sig avsevärt från kommunernas. Så här skriver man om befintliga anläggningar:

”Överväg hellre omlokalisering av utsläppspunkten än krav på fosforrening över anläggning. Bortledning via infiltrationsdike ger ett billigt och effektivt skydd”, skriver forskarna.

För nya anläggningar, eller vid ombyggnation, föreslår forskarna att vattnet alltid leds bort via mark. Även vatten från ett minireningsverk.

”Om terrängen är fördelaktig för markretention, som i skogs- och jordbruksbygd, så utgör små avlopp som ligger mer än hundra meter från strand eller utströmningsområde en obetydlig risk för övergödning.”

Forskarna nämner också att enskilda avlopp kan vara ett problem, exempel i tätbebyggda områden med dåliga markförhållanden där förutsättningarna för markretention är dåliga.

De skriver också att placeringen av utsläppspunkten kan vara av större betydelse än prestandan på själva reningsanläggningen.

Myndigheterna behöver vidareutveckla bedömningsverktyget och utveckla modeller för belastningsberäkningar, skriver forskarna.

Forskarnas slutsats är att man i första hand skall se till att avlopp som saknar rening åtgärdas. Ett grundskydd motsvarande rening med markbädd eller infiltration är i normalfallet alldeles tillräckligt.

”Där skyddsbehoven kräver förhöjd näringsavskiljning är sorterande system att föredra”, skriver forskarna.

Forskarna bakom rapporten är Peter Ridderstolpe och Lars Hylander. De har haft hjälp av andra att sammanställa rapporten. Rapporten bygger på genomgång av vetenskapligt granskad litteratur, andra rapporter, intervjuer samt fallstudier. Arbetet med rapporten har bedrivits som ett projekt, och forskarna har ”stämt av” resultatet i kontakter med miljökontor och handläggare på länsstyrelser. Rapporten ger förslag på ”verktyg för att bedöma markretentionen av fosfor i det enskilda fallet”.

”Vi bedömer att frågan får stor påverkan i praktiken när det gäller synen på miljöpåverkan från små avlopp och följaktligen kommunernas hantering och kommunikationen om små avlopp. Det är vår förhoppning att denna rapport direkt och indirekt kan bidra till ökad förståelse för markretentionens potential och att detta ska leda till bättre bedömningar och avvägningar i det enskilda fallen. Detta i sin tur leder till ett förbättrat skydd av miljö och människors hälsa samt till rimliga kostnader för den enskilde för att uppnå detta skydd.”

FAKTA:
Forskarrapporten heter ”Bedömning av självrening och retention i mark vid prövning av små avlopp – smittskydd och fosfor”. Huvudansvariga är Peter Ridderstolpe, WRS Water Revival Systems, Uppsala, och Lars Hylander, SLU, Uppsala. Rapporten levererades till HaV i januari 2016. Men HaV var inte nöjda med rapporten. En omarbetad version presenterades för HaV i mars 2017. HaV har finansierat arbetet med rapporten.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se