Karl-Olof Niklasson hade rätt. Enskilda avlopp är inget större miljöproblem. När han sa att ”alltihop är en stor bluff”, då låg forskarnas rapport på Havs- och vattenmyndighetens bord. Men myndigheten ville inte publicera den.

En som tidigt började prata om markens förmåga att binda fosfor, och ifrågasatte myndigheternas jakt på enskilda avlopp, var Karl-Olof Niklasson i Lyse.

”Alltihop är en stor bluff”, sa Karl-Olof Niklasson, i en av många intervjuer i media. Karl-Olof Niklasson hade rätt. Det visar den forskarrapport som Havs- och vattenmyndigheten försökt sopa under mattan i två år.

Men att ha rätt, och att få rätt, är som bekant inte samma sak, när man har med svenska myndigheter att göra. Karl-Olof Niklasson tvingades kämpa mot stelbenta byråkrater som hela tiden hävdade att det som kommer ut ur en människa, är samma sak som det som hamnar i havet. Myndigheterna vägrade lyssna när han la fram det ena beviset efter det andra.

Nu har forskare presenterat fakta som visar att enskilda avlopp inte är något stort miljöproblem. I alla fall inte om de inte ligger i direkt anslutning till ett vattendrag. Och det var precis det Karl-Olof Niklasson hävdade, efter att ha tagit vattenprover i anslutning och nedströms enskilda avlopp.
Den forskarrapport, om markens förmåga att rena avloppsvatten, som legat färdig i två år, visar att Karl-Olof Niklasson hade rätt i flera fall där han tog strid för ägare till enskilda avlopp.

Karl-Olof Niklasson fick dock aldrig uppleva att innehållet i forskarrapporten blev offentligt. Uppfinnaren, entreprenören och samhällsdebattören Karl-Olof Niklasson avled i april efter en tids sjukdom. Han var in i det sista aktiv och engagerade sig i samhällsfrågor och sitt företag.

Trots sin svåra sjukdom engagerade han sig också för de klienter han försökte hjälpa att klara den tuffa striden med kommunen för att kunna bo kvar i sina hus på landet.

Karl-Olof Niklasson är mest känd för att han uppfann en luftkudde som används av räddningstjänsterna i många länder. Han är också känd för att han tog strid för sjukvården på landsbygden, både när de mindre sjukhusen skulle läggas ner, och när regionen beslutade att stänga flera vårdcentraler.

På senare år engagerade sig Karl-Olof Niklasson också för landsbygdsbors rätt att sköta sitt eget avlopp och slippa dyra pålagor och krav på orimliga åtgärder. Han menade att kraven inte vilade på saklig grund.

Karl-Olof Niklasson var intelligent, klok och hade en väldigt speciell humor. Men han hade också ett hjärta i kroppen. Det visar hans engagemang särskilt för äldre ägare till enskilda avlopp som inte hade råd med dyra avloppslösningar.

Han tog fram en mycket enkel och billig lösning som renar avloppsvatten både från kväve och fosfor. Han berättade entusiastiskt att den byggde på samma teknik som de kommunala avloppsreningsverken. Med en enkel luftpump fick han bort kvävet från avloppsvattnet. Med en behållare med kalk, binds fosfor som sedan kan spridas i den egna trädgården. Ett lokalt kretslopp.

Men denna enkla lösning gillade inte Lysekils kommun som aldrig godkände Karl-Olof Niklassons avloppslösning. Den var ju inte certifierad, hette det. Några kommuner godkände dock lösningen och den installerades på prov.

För att visa att hans lösning fungerade började Karl-Olof Niklasson ta prover. Han tog vattenprover nära trekammarbrunnen, och en bit ifrån. Han tog vattenprover nedströms för att få svar på vad ett enskilt avlopp orsakar i form av näringsämnen till vikar, fjordar och vattendrag.

Karl-Olof Niklasson satte sig helt enkelt in i frågan. Han ringde länsstyrelsen och tog reda på gränsvärden. Inget av hans prover visade några värden som översteg gränsvärdena. Hans slutsats av detta var entydig och klar.

”Det är en bluff alltihop”, sa han i en intervju. Vad menar du, frågade jag. ”Det är en bluff, enskilda avlopp är inget miljöproblem”, sa han.

Fosfor från enskilda avlopp tas upp av växter och djur i marken och en bit ifrån en trekammarbrunn är det inga halter kvar som överstiger några gränsvärden. Nu säger två forskare samma sak. Två forskare som fått statens uppdrag att utreda markretentionen, det vill säga hur näringsämnen binds i marken av växter och djur.

Havs- och vattenmyndigheten har haft forskarnas rapport på sitt bord i två år. Hade man publicerat rapporten tidigare, så hade Karl-Olof Niklasson fått reda på att det han sagt länge nu också hade stöd i en forskarrapport.

Man kan dra slutsatsen att Karl-Olof Niklasson fick rätt. Till slut. Särskilt som den svenska forskarrapporten också har stöd i internationell forskning.

Idag går forskarna ett steg längre än Karl-Olof Niklasson. En trekammarbrunn med infiltration eller markbädd behöver ingen ytterligare rening. Förutsatt att det som kommer ut från reningsanläggningen inte går rakt ut i ett vattendrag. Finns det mark runt omkring, med växter och djur som kan absorbera den fosfor som kommer ut med vattnet, då behövs inga ytterligare åtgärder.

Hittills har myndigheterna bortsett från markretentionen. Det rimliga vore ju att man mäter eventuella förhöjda halter i recipienten, det vill säga närmaste vattendrag, och låter fakta avgöra behov av eventuella åtgärder.

Nu bygger kampanjen på antaganden och beräkningar. Och många kommuners miljömyndigheter fortsätter att agera som förut. En del kommuner hävdar att det inte går att mäta. De talar om utspädningseffekten. Men lagstiftningen bygger på gränsvärden, och går det inte att mäta går det heller inte att bevisa att ett avlopp faktiskt utgör ett miljöproblem.

Att tillämpa omvänd bevisbörda är rättsligt tveksamt, särskilt som man använder miljölagstiftningen för att tvinga fastighetsägare till investeringar på i vissa fall flera hundra tusen kronor. Myndigheterna bortser från proportionalitetsprincipen, alltså att en åtgärd måste stå i rimlig proportion till nyttan.

Detta visste Karl-Olof Niklasson. Han hänvisade själv till proportionalitetsprincipen när han överklagade ärenden.

Karl-Olof Niklasson såg problematiken och vad detta skulle leda till för många äldre på landsbygden. Det var därför han tog strid exempelvis för Marianne Olsson på Härnäset, som fick sitt avlopp utdömt trots att hon inte bidrar till övergödningen.

Jag tror vi är många som saknar Karl-Olof Niklasson. Och beklagar att han inte fick uppleva när två forskare kom fram till samma slutsatser om enskilda avlopp som han själv.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahrén@lrf.se

 

RAPPORTEN:

Marken binder fosfor och reducerar smittämnen

”Vid utsläpp av avlopp i mark sker processer som kvarhåller fosfor och reducerar smittämnen och andra föroreningar. Denna självrening är ofta betydande och viktig då den reducerar risk för påverkan på ytvatten.”

Ett syfte med forskarnas studie var att stötta landets miljöförvaltningar i deras arbete med att pröva små avlopp. Forskarna konstaterar att naturvårdsverkets allmänna råd inte tar upp frågan om retention efter anläggningen.

”Detta gör att behovet av vägledning om naturens förmåga att kvarhålla och reducera föroreningar efter själva reningsanläggningen är stort.” Forskarna skriver också om hur mycket fosfor det handlar om. Man räknar med cirka ett kilo fosfor per år från ett enskilt avlopp från ett hushåll. Detta reduceras till cirka hälften av en fungerande reningsanläggning (trekammarbrunn och markbädd eller infiltration), skriver forskarna.

Om avloppsvattnet efter anläggningen inte går direkt ut i ett vattendrag, så reduceras mängden fosfor ytterligare genom marken, så mycket att enskilda avlopp som ligger mer än hundra meter från ytvatten, inte utgör något problem.

Så här skriver forskarna i rapporten:
”Om terrängen är fördelaktig för markretention, som i skogs- och jordbruksbygd, så utgör små avlopp som ligger mer än hundra meter från strand eller utströmningsområde en obetydlig risk för övergödning.”

Forskarna uppmanar myndigheterna att ”beakta markretentionen vid kravställandet.”
Utsläpp från avlopp som bara innehåller vatten från disk, tvätt och dusch, så kallat BDT-avlopp, är halten fosfor bara en tiondel. När det gäller BDT-avlopp räcker det därför med 15-20 meters markretention.

Det finns alltså ingen anledning att åtgärda BDT-avlopp, om de inte släpper ut vatten direkt i ett vattendrag.

FOTNOT: Forskarrapporten har nu publicerats. Den finns att ladda ner på VA-guidens hemsida. ”Bedömning av självrening och retention i mark…”. Man kan också googla VA-guiden rapport 2016:2.