Kunskapen hos kommunerna är för dålig. Jakten på fosfor i områden som inte är övergödda är kontraproduktiv. Kostnaden för enskilda är för stor i förhållande till miljönyttan. Prestige och ekonomi ligger bakom, menar forskaren Lars Hylander.

Många kommuner fortsätter jakten på enskilda avlopp trots ny kunskap om markens upptagningsförmåga. En av forskarna bakom rapporten om markretention är kritisk och menar att kunskapen hos många kommunala inspektörer inte är tillräckligt stor.
– Det är kontraproduktivt. Många av miljöinspektörerna har inte tillräcklig kunskap, helt enkelt, säger Lars Hylander.

Ändå vinner ofta kommunerna i domstol.
– Kommunerna brukar vinna, men inte på sakargument, utan på juridiska teknikaliteter, säger Lars Hylander.

Han ger några exempel:

En sommarstugeägare med enbart BDT-avlopp (bad, dusch och tvätt). Det var 500 meter fågelvägen till närmaste sjö. Det fanns därför inga sakskäl att misstänka att avloppet bidrog till spridning av övergödande ämnen.
Men ägaren fälldes för att ha använt fel terminologi.

– Vi hade samma problem uppe i Älvdalen. Där hade vi en miljöinspektör som höll på att döma ut infiltrationsbäddar. Jag tyckte faktiskt synd om henne. Hon visste inte vad hon höll på med.
Miljöinspektören menade att ägare till enskilda avlopp i Älvdalen bidrog till att förgifta Östersjön.
– Det var på fullt allvar, säger Lars Hylander, som invände att det är helt orimligt.
Det var 800 meter till närmsta vattendrag. Skulle övergödande ämnen först gå genom marken, 800 meter, och sedan komma ut i ett vattendrag för att sedan via Dalälven nå ända till Östersjön.
– Det är helt orimligt.

Lars Hylander kan dock skönja en viss förbättring. Kommunerna använder inte argumentet att markbäddar är för gamla så ofta längre. Det är en skillnad som Lars Hylander har märkt.
– De har tagit bort att markbäddar som är äldre än 15 år ska dömas ut, säger han.
Ofta är fastighetsägare utlämnade till handläggaren. Ett problem är att kommunerna ofta generaliserar. Man drar alla över en kam.

I näringsfattiga områden är det bara om det finns risk för att avloppen sprider smitta som de ska åtgärdas, menar Lars Hylander.
– Men det finns ingen anledning att sätta filter för extra fosforrening i områden som inte är övergödda, säger Lars Hylander.

– Det kan till och med vara en fördel att släppa ut fosfor från enskilda avlopp i vattendrag där det råder näringsbrist, säger Lars Hylander.
I vissa kraftverksdammar, är vattnet så näringsfattigt att man måste tillsätta fosfor, berättar han.
– Det blir samhällsekonomiskt vansinne att först reducera fosfor från enskilda avlopp, och sedan tillsätta fosfor för att åtgärda näringsbristen, säger Lars Hylander.

– Enskilda fastighetsägares kostnader för att avskilja fosfor från en enkel fosforfälla är 15 000 kronor per kilo fosfor. Medan marknadsvärdet på fosfor i gödsel är endast 20 kronor per kilo fosfor.

Bristen på fosfor i många sjöar i inlandet är ett stort miljöproblem som bland annat påverkar fisken reproduktionsförmåga negativt. Frågan är då varför myndigheterna envisas med att kräva åtgärder av enskilda avlopp i områden där det råder näringsbrist. Orsaken är ekonomi och prestige, tror Lars Hylander.

– Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har nog förstått budskapet och har föreslagit att kravet för reduktion av fosfor ska sänkas från 70 procent till 40 vid normal skyddsnivå. Men förslaget har dragits tillbaka och HaV har inte ändrat riktlinjerna till kommunernas miljökontor, säger Lars Hylander.

Man anar lobbying från kommersiella intressen, som skor sig på små avloppsägares utsatthet istället för att fokusera på kommunala reningsverks giftutsläpp och deras avsaknad av kretslopp av fosfor.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se