Enskilda avlopp är den i särklass minsta mänskliga källan till utsläpp av fosfor i haven. Det visar en genomgång av de officiella siffror som staten själv tagit fram. Det måste alltså finnas en annan orsak än miljön till jakten på enskilda avlopp.

Flera forskare har ifrågasatt statens och kommunernas hetsjakt på enskilda avlopp. Den bygger inte på saklig grund, hävdar de bland annat. Staten har överdrivit siffrorna. Detta har blivit allt klarare för många i den debatt som varit på senare tid.

En av forskarna, Lars Hylander, varnar för att det till och med kan vara kontraproduktivt att jaga fosfor från enskilda avlopp i områden där övergödningen inte är ett problem. Men många miljöinspektörer saknar kunskap om detta, hävdar han.
Lars Hylander har stöd av forskare på SLU som undersökt konsekvenserna av näringsbristen i många vattendrag i inlandet. Resultaten av denna forskning har publicerats.

När en statlig utredning nu kommit fram till att staten med hjälp av kommunerna måste intensifiera arbetet med att åtgärda enskilda avlopp tycker många därför att det är lite märkligt.

Statens officiella siffror visar delvis en annan bild än den officiella. Både Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten har konstaterat att belastningen från enskilda avlopp bygger på uppskattningar, antaganden och beräkningar. Siffrorna är därför osäkra. Ändå har man dragit långtgående slutsatser som att enskilda avlopp står för ”en betydande del” av utsläppen, eller att ”de små avloppen står för en oproportionerligt stor andel av utsläppen”.

En del går ännu längre och påstår till och med att enskilda avlopp släpper ut lika mycket, eller till och med mer, än kommunala avlopp. En titt i officiell statistik visar att detta är ren lögn. (Källa: Naturvårdsverket. Små avloppsanläggningar. Handbok till allmänna råd, 2008:3)

Det är fosfor som är problemet, hävdar Havs- och vattenmyndigheten. Men eftersom kommunerna fortfarande ställer höga krav på kväverening, även där det inte är motiverat, så finns det anledning att titta även på de siffrorna.

Den totala belastningen kväve, räknat i ton per år, var år 2005 61 300 ton. Av detta stod enskilda avlopp för 1 200 ton. Det motsvarar 1,9 procent av kvävebelastningen från mänskliga källor. Den totala belastningen av fosfor från mänskliga källor var 2005 2 200 ton. Av det stod enskilda avlopp för 260 ton. Det motsvarar 11,8 procent. Då är inte markretentionen medräknad. Så den verkliga siffran är cirka en femtedel av detta.

Intressant kan vara att kommunerna, om man räknar ihop reningsverken och dagvattnet, släppte ut 540 ton. Alltså mer än dubbelt så mycket. Detta är alltså officiella siffror som Naturvårdsverket tagit fram och som Havs- och vattenmyndigheten hänvisar till på sin hemsida. Intressant för övrigt kan vara att betydelsefull information för våra beslutsfattare göms i en parentes till en fotnot.

Den senaste forskningen när det gäller markretention har beräknat att marken tar upp cirka 80 procent av fosfor. Det finns utredningar som styrker detta, bland annat om Frykens vattensystem. Det skulle innebära att fosfor från enskilda avlopp i själva verket står för en femtedel av de 260 ton som SMED räknar med. Det skulle i så fall betyda 52 ton. En förbluffande liten siffra om man beaktar uttalanden i media från miljöchefer i kommunerna och information från tillverkare av minireningsverk och liknande. Där framställs enskilda avlopp som miljöbovar.

Intressant kan också vara att kommunala reningsverk ofta släpper ut direkt i recipienten, havet eller en sjö eller ett vattendrag. Medan de flesta enskilda avlopp har åkermark eller annan mark mellan sig och ytvatten.

Det verkliga förhållandet mellan kommunala utsläpp och utsläpp från enskilda avlopp blir därför ett helt annat om man räknar med markretentionen.
Kommunala reningsverk samt dagvatten: 540 ton
Enskilda avlopp: 54 ton.
I själva verket släpper alltså enskilda avlopp ut max en tiondel av vad kommunerna släpper ut.

Och enskilda avlopps verkliga andel av de totala utsläppen, ligger precis som Anna Werner på Villaägarnas riksförbund flera gånger påpekat, på några få procent. Ändå lägger man enorma resurser på att åtgärda enskilda avlopp. Som om det vore bråttom. Det måste alltså finnas en annan förklaring.

Här är några tänkbara förklaringar:

  1. Staten tar ut en större andel av de administrativa kostnaderna för vattenförvaltningen på enskilda avlopp. (Källa: Vattenmyndigheten Västerhavet)
  2. Kommunerna fokuserar på tillsyn som ger kommunerna intäkter i form av avgifter. Detta har bekräftats av miljöchefen i Kungsbacka kommun som avgick i protest mot att politikerna drev på för att tillsynen skulle fokuseras på objekt som gav intäkter, och att verkliga miljöproblem på det sättet inte blev åtgärdade. (Källa: GP)
  3. Branschorganisationer eldar på. De är delvis med i processerna och spelar en stor roll genom sitt lobbyarbete, både i riksdag och regering, men också ute på myndigheterna. (Att åtgärda alla enskilda avlopp kan kosta mellan 100 och 150 miljarder kronor, varav största delen går till tillverkare av minireningsverk, VA-branschen och entreprenadbranschen.)

FOTNOT: Källa: Naturvårdsverket, Handbok för små avlopp, sid 13, Fotnot 2 till Tabell 3: ”Fosforutsläpp från mänsklig verksamhet år 2005 till sjöar, vattendrag och kostområden (utan avdrag för avskiljning på vägen till havet), flödesnormaliserat för perioden 1985-2005.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se