Staten bör ta det långsiktiga ansvaret för konsekvenserna av uranbrytningen i Ranstad. Det vore fel att låta lokalbefolkningen ta smällen. Det var de flesta överens om när LRF arrangerade ett möte i veckan.

Saneringen av verksamheten vid Ranstadsverken är i princip avslutad. Men det återstår en del frågetecken att räta ut.

Hornborgasjön användes som recipient för utsläppen från Ranstadsverken och det lakvatten från deponin av det omfattande avfallet från uranframställningen. Boende runt sjön får nu politiskt stöd för en grundligare utredning av konsekvenserna, som också bör innefatta en undersökning av vad som finns i bottensedimenten i Hornborgasjön.

Urban Lindqvist från länsstyrelsen gav först en historik. Han berättade hur staten sökte koncession för uranbrytning 1960. Hur anläggningen byggdes 1960 till 1965. Och hur produktionen av uran pågick från 1965 till 1969.

Under den tiden producerades 215 ton uran. Stora mängder alunskiffer bröts i ett dagbrott. Uranet separerades från alunskiffern genom en process där man använde svavelsyra. Produktionen blev aldrig lönsam. Halten uran är bara 0,03 procent och när världsmarknadspriset på uran sjönk blev anläggningen olönsam. Staten la ner produktionen 1969.

Kvar blev en lakresthög som idag täcker 25 hektar. En sjö full med slam från lakningen. Och ett två kilometer långt dagbrott. Och en lokal opinion som inte ville vara med om någon

Under 1970-talet används anläggningen för andra produkter inom det kärntekniska området och det pågår olika projekt för att utveckla nya processer. Men protester från lokalbefolkningen gör att staten beslutar att inte ge några nya koncessioner och att anläggningen skulle avvecklas helt.

1988 fick länsstyrelsen i uppdraget och 1990 var en plan för efterbehandling klar. Dagbrottet gjordes om till en sjö, Tranbärssjön. Först fyllde man botten på dagbrottet med skifferrester. Högbergs sjö som var full med slam rengjordes. Större delen av industribyggnaderna revs. Och lakresthögen deponerades och täcktes över.

– Man pumpade lakrestvatten till Hornborgaån, säger Urban Lindqvist.
Dammar tillverkades för att ta hand om lakvattnet från deponin.
– Deponin håller inte riktigt tätt.
I den första dammen är vattnet kraftigt missfärgat. Länsstyrelsen har gjort omfattande mätningar.
– Alla kurvor visar en nedåtgående tendens. Den enda kurva som pekar uppåt är järn.
Även halterna uran minskar. Men de var från början mycket höga.
I stort menar Urban Lindqvist att saneringen och återställningen efter uranbrytningen är lyckad.

År 2001 upphörde pumpningen av lakvatten över Brunnhemsberget, som ligger mellan Ranstadsverken och Broddetorp. 64 brunnar har plockats bort. Det sista arbetet genomfördes i somras när spridaren grävdes upp från Hornborgaån.

Uppstädningen av själva industriområdet började 2007. 100 ton radioaktivt material har körts bort. Sovringsverket och den stora silon har rivits. Nu återstår egentligen bara byråkrati. Anläggningen ska inspekteras, friklassas och en slutrapport och avvecklingsrapport ska skrivas.

Problemet är att det kommer att behöva göras insatser även i framtiden. Någon måste ansvara för tillsynen av lakresthögen. Täckskiktet av deponin måste säkras. Och information och skyltning om miljöriskområdet måste skötas. Det krävs framtida kontroller. Det hydrologiska systemet kräver skötsel.

All verksamhet inom miljöriskområdet är förbjuden. Man har planterat skog på deponin, mest björk. Den måste också skötas. Men det är förbjudet att bedriva skogsbruk. Frågan är vem som ska ansvara för detta. Och vem ska betala. Det är en av de saker som staten håller på att utreda.

Och vem ska ta ansvaret om det dyker upp obehagligheter nedströms? Idag ägs fastigheten av Bengt Lilljha. Han menar att staten försöker skjuta över ansvaret på honom. Han får visst stöd i den tolkningen av länsstyrelsen.
– Jag är den enda privatperson i världen som äger en kärnteknisk anläggning, säger Bengt Lilljha.

Frågan ligger på miljödepartementet. Så i princip är det miljöpartiet som ansvarar för utredningen.

En av de frågor som kom upp på mötet handlar om bottensedimentet i Hornborgasjön. En deltagare frågade hur mycket radioaktivt material som läckt ut i Hornborgasjön.
– Jag tror inte att det finns något bra svar på den frågan, säger Urban Lindqvist.

En annan deltagare frågade vem som tar prover idag. Det är strålsäkerhetsmyndigheten som har hand om detta.
– Det är naturligt uran, inte upparbetat uran, säger Urban Lindqvist.

Wanja Wallemyr berättar när naturvårdsverket lät muddra sjön, så var det en lantbrukare som råkade väldigt illa ut.

En deltagare berättar om ett orange skum i Hornborgaån och att det flöt en massa döda fiskar.

Vad som döljer sig i bottensedimentet på Hornborgasjön är en fråga som flera vill ha svar på. Hornborgasjön har varit recipient för Ranstadsverken i alla år och är det i princip fortfarande.
– Allt som är tyngre än vatten hamnar i bottensedimentet, säger Urban Lindqvist.
I deponin finns cirka 200 ton uran. Det vet man. Lakvattnet därifrån hamnar så småningom i Hornborgasjön.

Länsstyrelsen har skrivit till regeringen om ansvaret för Ranstadsverken och konsekvenserna av uranbrytningen.
– Vi har kommit med ett förslag men det händer ingenting, säger Urban Lindqvist.

Regeringen hävdar att det är den som sist äger ett koncessionsbeslut som har ansvaret. Det är detta som kan tolkas som att man vill dumpa ansvaret på nuvarande ägaren Bengt Lilljha.
– Det långsiktiga ansvaret är inte löst, säger Urban Lindqvist.

Flera deltagare efterlyste en grundlig utredning om vad bottensedimentet i Hornborgasjön innehåller. Flera deltagare tycker att staten måste ta sitt ansvar för uranbrytningen även i framtiden. Frågan är om politikerna kan få regeringen att tillsätta en heltäckande utredning.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se