Gruvbrytning i Dalsland kan bli förödande. För drabbade markägare, liksom för besöksnäring och närboende. Problemen kan kvarstå under lång tid. Det är den bild som kom fram vid två möten om planerna på gruvbrytning i Dalsland.

Fördelarna med gruvbrytning, exempelvis i form av nya arbetstillfällen, överdrivs ofta. Inte sällan slutar det istället med konkurs, enorma avfallsproblem och ingen som tar ansvar.
Det berättade Arne Müller som deltog i mötet i Ödskölt bygdegård. Aktionsgruppen Rädda naturen i Dalsland arrangerade mötet tillsammans med LRFs kommungrupper i Bengtsfors kommun.

Journalisten Arne Müller från Umeå har bland annat skrivit boken ”Smutsiga miljarder”. Den handlar om den svenska gruvboomens baksida.

Han tar flera exempel. En zinkgruva som lades ner efter bara två år. Där håller man på och städar nu. Järnmalmsgruvan i Pajala, Northland Resources, som också gick i konkurs, med skulder på 14 miljarder.

I Dalsland är det australiensiska gruvbolaget Odin Metals som sökt tillstånd för att provborra efter koppar. Ansökan omfattar 22 000 hektar. Prospektören har betalat en halv miljard bara för tillstånden.
– Man har fått ett undersökningstillstånd. Men vägen till att få bryta är ganska lång, säger Arne Müller.
Och det handlar om omfattande borrningar för att få fram ett underlag. Och man ska hålla på i två år.
– De här bolagen har som regel inga egna pengar. De måste hitta finansiärer, säger Arne Müller.

Det är myndigheten Bergsstaten som fattar besluten. Dessa går sedan att överklaga till regeringen. I regel blir det konflikter med markägare, men även med friluftsintressen. Ett annat problem är att tillståndet gäller i 25 år.
– Under de här 25 åren är det svårt att starta en annan verksamhet, säger Arne Müller.
Ett så omfattande tillstånd kan alltså lägga en död hand över en hel bygd.
– Det är stora projekt. Pajala var en investering på 8 miljarder, säger Arne Müller.

Numera handlar gruvdrift oftast om stora dagbrott. Arne Müller visar en bild på Aitikgruvan i Gällivare där man bryter koppar. 98,8 procent av det man tar upp är avfall.
– Avfallsmagasinet täcker över 20 kvadratkilometer, säger Arne Müller.
Och avfallet är miljöfarligt eftersom det läcker metaller.
– Det är inget problem så länge det ligger i backen. Men om man krossar det, och det kommer i kontakt med luft, då frigörs de här metallerna.

– Gruvorna blir större och större. Av det följer att markkonflikterna blir fler, säger Arne Müller.

Prospekteringsföretag jobbar med att muta in fyndigheter för att sedan skaffa finansiärer. Det blir lätt att man överdriver fördelarna, och sopar problemen under mattan.
– Då kan det lätt gå snett i slutändan, säger han.
För att det ska bli en satsning i Dalsland krävs sannolikt att man hittar finansiärer. Kopparpriset kan vara avgörande.

En del hoppas att gruvbrytningen ska ger nya jobb i Dalsland.
– Jobben brukar vara huvudargumentet. Metall talar om 1000 nya arbetstillfällen, säger Arne Müller.

Nya gruvor skulle ge 50 000 nya jobb i Norrland.
– Men de optimistiska prognoserna höll inte.
– Merparten av jobbet i dagens gruvor är arbetet runt omkring. IT, finans, juridik, där blir det mer jobb än de som jobbar i gruvan. Och alla de jobben hamnar på andra platser än själva gruvan.
Arne Müller tror därför inte att gruvbrytning i Dalsland kommer att ge tusen nya jobb.
– Det kanske skulle handla om 100 eller 200 jobb.

Slutligen kommer han in på drivkrafterna till varför man satsar så stora pengar. Prospekteringsbolagen är ofta små bolag som letar fyndigheter. Sedan säljer de fyndigheterna till större gruvbolag med mer resurser.
– Det är många som har blivit miljonärer på den resan.

Vinsterna i gruvbranschen kan vara enorma.
– Att söka tillstånd för ett så stort område som 22 000 hektar det är ovanligt. Jag kan inte påminna mig att jag sett ett tillstånd som är så stort förut, säger Arne Müller.

Ett problem är att en del av fyndigheterna ligger i berggrunden under sjöar.
– Att bryta under sjöar är aldrig bra, säger Arne Müller.
– Allmänt sett kan man säga att man inte vill ha så mycket vatten i närheten av en gruva.

En deltagare frågar hur allemansrätten kan kringgås och ge prospektören rätt att fälla träd på annans mark. För att provborra.
I Bergsstatens godkännande ingår att man ska betala ersättning för den skada man orsakar, inklusive trädfällningar, berättar Arne Müller.

I Sverige tar gruvbolagen i stort sett hela vinster. En halv promille tar staten. En promille går till markägaren. Statens andelar, i exempelvis i Kanada, är mycket högre än i Sverige.

Varför är det så, undrar en deltagare?
– Argumentet har varit att få igång den här verksamheten.
En deltagare menar att Sverige i princip skänker bort våra naturtillgångar. Och att vi borde ta en större andel av vinsten.
– Det här är en fråga som kommit upp på vartenda möte, säger Arne Müller.
– Många hävdar att det borde vara rimligt att Sverige tar ut en större avgift, fortsätter han.

Näringspolitiskt har det dock setts som en bra strategi. Tanken har varit att övrig industri kommer att ha fördelar av att utländska företag bryter mineraler här.
En deltagare menar att det är rimligt att markägare och berörda kan påverka mer. Det går att påverka, men det är inte lätt att vinna över gruvbolagen som ofta har stora resurser bakom sig.

Göran Åhrén
Kommunikatör LRF Västra Sverige, goran.ahren@lrf.se