Häromdagen fick vi besök av Sofia Westergren (som nu är riksdagsledamot, men vårt tidigare kommunalråd) samt Maria Renfors, båda aktiva Moderater. Diskussionen kom att handla om stort och smått, om vardagens små bekymmer och morgondagens orosmoln.

Som vid alla politikerträffar diskuterades villkor och förutsättningar för oss att driva vår verksamhet. Vi pratade om att journalister ofta använder ordet EU-bidrag, när det är en EU-ersättning, det finns en tydlig överenskommelse över vad som skall presteras för att ersättning ska betalas ut. Vi pratade om att strandskyddet är helt galet, att äganderätten är viktigt för att våga investera. Att ”skadedjur” oavsett om vi pratar älg, vildsvin, gäss eller varg, ställer till med mycket mer jobb och höga kostnader. Att samhället måste försvara laglig verksamhet mot djurättsaktivister. Att betesdriften inte alls bara är att öppna dörren och säga ”hopp och lek” utan kräver många timmars arbete och översyn till alldeles för dålig ersättning mm mm.

Men Sofia och Maria var intresserade av hur vi såg på vårt jobb här och nu, men kanske ännu mer om hur vår framtid såg ut, eller kanske egentligen branschens framtid …

”Våra” politiker hade ett litet frågeformulär som de ställde till oss, och frågan om det bästa med vårt jobb kom givetvis upp. Svaret blev som det brukar; ”FRIHETEN”. Nästa fråga, och det sämsta? ”BUNDENHETEN” Tänker inte gå in på detta så värst mycket mer, för jag är övertygad om att alla ni som jobbar med djur fattar vad jag menar. Men här finns en tankevurpa som är värd att reflektera kring.

Vi fortsätter bland frågorna, och kommer till hur ser verksamheten ut om 5-10 år? Hos oss kommer troligtvis inget generationsskifte göras under dessa år, men sen börjar det närma sej. Tror vi då att något av våra barn vill ta över? Knappast. Varför? Jo, vi kommer in på den vardagliga oförutsägbarheten:

  • Oj då, djur ute ur hagen - Släpp allt och spring ...
  • Ko kalvar - Ändra snabbt planen för närmsta tiden framåt …
  • Mjölkrobot strular - Ändra planen troligtvis någon/några timmar framåt …
  • Foderblandare trasig - Ändrade planer i alla fall resten av dagen ...
  • Regn - Skjut upp det du hade planerat tills solen skiner ... osv osv

Efter att ha funderat lite på vad vi egentligen sa, slår det mig att visst oförutsägbarheten (som våra barn tycker är det sämsta med vårt jobb) faktiskt ofta är ganska stimulerande. Att hela tiden försöka ”rodda läget” och få allt att flyta på … att sällan veta hur saker kommer bli förrän efteråt.

Att träna sitt öga på att se när små problem dyker upp, och försöka åtgärda dem innan det blir ett stort. Kommer att tänka på uttrycket, att ”mota Olle i grind”. Googlar uttrycket, och läser då följande:

Mota Olle i grind är ett svenskt idiomatiskt uttryck med betydelsen att stoppa någon/något innan det gått för långt. "Olle" är ett äldre namn för tjur [1] . En tjur som tänker fly från sin hage bör man mota i grinden så att han inte kommer ut.
Källa :Wikipedia

Får väl erkänna att jag inte visste att Olle är en tjur, hade nog tänkt mej en liten snorig bångstyrig unge som satt sej på tvären … men som man med lite list skulle få ”på rätt väg” … (Men det är kanske bara jag som missat denna betydelse)

Min egen lilla konsensus av detta besök blev i alla fall:

Nu har vi 10 år på oss att bli bättre på att uppmuntra våra barn/ungdomar att se problem. (Ska bita mej i tungan, om jag råkar svara nån av dem att ”jag faktiskt inte ser problemet”). Kanske kanske att någon av dem då kommer förstå att ett jobb som ger oförutsägbarhet, frihet och bundenhet är ett fantastiskt spännande och stimulerande yrke.

Jag hoppas verkligen att ”våra” politiker fick lite tankar med sej från oss också. Om inte annat fick vi en trevlig pratstund och de fick se en mjölkrobot, vilket ingen av dem sett tidigare.

Katarina Johansson
Ordförande LRF Stenungsund, katarina.kallsby2@gmail.com