Det är bra att LRF riks de senaste åren varit riktigt på bettet i viltfrågan och att man till viss del har med sig Naturvårdsverket. Nu ska det bara bli verkstad.

Värre kan det vara med andra delar av myndighets-Sverige, där man gått från ren administration till att ofta lägga till andra värdegrunder och tolkningar. Rödlistan kan vara ett sådant exempel på var fokus och mycket kraft läggs, men när en population ökar då lämnas ofta den enskilda markägaren/brukaren att bära kostnader och jobb för ökningen.

Om vi ska nå en halvering av vildsvinsskadorna så lär dessa skadedjur också hamna på rödlistan, även om antalet också då är över acceptabel nivå. Skador i skog drabbar ofta inte ekonomin samma år som de sker och de är också lättare att dokumentera än i åkermarksgröda där du måste agera tämligen direkt och där det också syns i plånboken samma år.

Nollvisioner och miljö är populärt, ur den synpunkten är inte heller dagens viltpopulationer i balans. Vi måste ha en ekonomisk hållbarhet för att kunna lämna över till nästa generations brukare av åker och skog.

När det gäller viltskadorna kan vi inte bara säga: Vi såg det inte komma. För visst såg vi – nu behöver vi bara göra något åt det, och det fort. Tips: Mycket höstraps är sått. Lägg några halmbalar vid skiftet så kan du spara en del tallföryngringar, samt sätt ut ipc-burar eller likande för att dokumentera betesskador.

Håkan ”HåPe” Persson
Vice ordförande LRF Västra Götaland och ansvarig för viltförvaltning samt områdesskydd, hp@jordbrukeriet.se