Att det blir halkigt vid väderomslag är självklart, vi anpassar farten i trafiken, vi ställer sparken nära till hands och vi tar på oss icebugs. E4 och E10 saltas sträckvis väldigt snabbt och ofta. I samhället grusas och sandas det rätt bra. Men sedan är det stopp. Räcker inte resurserna?

Många av övriga landsvägar förblir halkiga, som spolade hockeyrinkar. Det kan ta dygn innan det blir någon åtgärd. På de glashala vägarna måste ändå yrkestrafiken fram. Ambulanser, mjölkbilar, timmertransporter, varuleveranser, sjukresor, skolbussar, personbilar som ska till och från jobbet.

Tänk er att få frågan ”Kan det inte vänta till i morgon, då det ändå ska hyvlas” av ansvarig vägmästare när man står med sitt 60-tonsekipage vid vägkanten och ringer ut sandbil för att man inte vågar köra.
Inte nog med att många av våra vägar är undermåliga under barmarkstiden med potthål, tjälskott och svaga kanter – vi ska knappt kunna ta oss fram när det blir halka.

Att sitta på helspänn bakom ratten timme efter timme kan leda till trafikfara, arbetsmiljöfara och risk för dyra stillestånd. Både våra företag här i Norrbotten, och alla vi som bor här, ska ha samma rätt till bra vägunderhåll som övriga Sverige. Sandbilarna ska sanda när behovet finns. Vårt stora län är otroligt beroende av fungerande vägunderhåll, för vinter blir det varje år.

Jenny Karlsson
ordförande LRF Norrbottens regionstyrelse