En sammanfattning av problemet med fosfor i jordbruket

När fosfor, i form av gödning, sköljs ner i vattendragen, kommer det förr eller senare att hamna i sjöar och till slut i havet. I vattnet skapar fosforutsläpp övergödning som orsakar döda havsbottnar och fiskdöd. Vi har dessutom en gemensam aktionsplan för minskat fosforutsläpp tillsammans med de andra länderna kring Östersjön. Men vi följer inte planen - det går alldeles för långsamt. Jordbruket står för en stor del av utsläppen, och det kan få konsekvenser.  Vi kan få fler lagar och regler för hur vi ska sköta vårt jordbruk och det vill vi inte ha. Vi måste vara självreglerande och ta ansvar.

Grundläggande fakta

Vad är fosfor?

Fosfor är ett grundämne (P) som finns naturligt på vår jord. I jordbruket använder vi fosfor som ett gödningsmedel på våra åkrar, antingen i form av stallgödsel (från djuren) eller i form av mineralgödsel (handelsgödsel).

Varför använder man fosfor i jordbruket?

När växter med hjälp av solens energi tar upp koldioxid och vatten (kol, syre och väte) och tillverkar syre (fotosyntes) bildar de även olika föreningar som bygger upp celler och biomassa – alltså växten växer och blir större. Men växten kräver även andra grundämnen för normal tillväxt och utveckling som till exempel fosfor, kväve, svavel, kalium, kalcium och magnesium (makronäringsämnen), därför gödslar vi våra åkrar.

Om vi inte gödslar och tillgången på de nödvändiga ämnena minskar, begränsas tillväxten, kvaliteten försämras, och bristsjukdomar kan uppträda. Å andra sidan kan alltför hög tillgång till vissa näringsämnen leda till obalanserad tillväxt och ökad mottaglighet för sjukdomar och skadedjursangrepp – eller rentav förgiftning av växten.

Vad är problemet med fosfor i jordbruket?

Jordbruksmark innehåller normalt stora mängder näringsämnen som t.ex. fosfor och kväve, och när jorden bearbetas, som vid plöjning, harvning och sådd, så rör man om i marken och det frigör dem. Dessutom tillför gödslingen av marken mer vattenlösligt fosfor, som kan föras nedåt med hjälp av regnet. Det mesta tas upp av grödorna, men en del hamnar nedanför rotdjupet där den inte kan nås av växtrötterna. Den näringen förs istället vidare till grundvatten, diken och vattendrag och i slutänden hamnar den i sjöar och i havet, där den kan orsaka övergödning.

Vad händer när fosfor kommer ut i havet

När fosforn kommer ut i havet så tillför det massor med näringsämnen. I vattnet händer samma sak som på land - vattenväxterna och algerna växer kraftfullt, så kallad algblomning. Men problemet med växtligheten i havet är att den sjunker ner till botten och bildar ett tjockt lager av sediment. Det här lagret av onedbrutet växtmaterial lägger sig på botten. I en normal vattenmiljö bryts det ner av syret i vattnet, men inte när lagret är för tjockt. Det ruttnar, tar allt syre som finns och släpper ut farlig och illaluktande metangas. Då dör havsbotten, och fisken och allt annat liv som musslor och växter. Det här har lett till att det i dag finns helt syrefria havsbottnar utan något djurliv - stora som hela Danmarks yta i Östersjön.

Var kommer fosforutsläppen i från?

En stor del av fosforutsläppen till Östersjön kommer från jordbruket, närmare 40 procent. Därför är det viktigt att vi tar ansvar för vår del av problemet.

Källa: Siffror kommer från Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:1

Östersjöplanen

För att komma tillrätta med övergödningen har nio länder runt Östersjön enats om en plan, där varje land fått krav på minskade kväve- och fosforutsläpp. Målet för Sverige är att minska det totala utsläppet med 9 240 ton kväve och 530 ton fosfor (från alla källor) jämfört med utsläppen under referensperioden 1997–2003.

Enligt en uppföljning av planen har Sverige uppnått minskningsmålet för kväve, men minskningen av fosforutsläppen går långsammare. Sverige har bara lyckats med 21 procent av minskningskravet för fosfor till den ”Egentliga Östersjön”. Dock har utsläppen till Bottenhavet ökat ungefär lika mycket som utsläppen till den ”Egentliga Östersjön” har minskat. 

Det går för långsamt

Konsekvenserna av att vårt gemensamma arbete med minskning av fosfortillförsel går för långsamt kan leda till att vi får ytterligare regler, lagar och förordningar som rör hur vi får bruka marken och odla våra grödor. Det skulle vara bättre om vi kunde bli självreglerande i stället.

I nästa artikel fokuserar vi bland annat på hur fosforproblematiken ses ur olika perspektiv. 

Källor: Jordbruksverket och Formas – Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande , Länsstyrelsen och AnnLouise Martin, vetenskapsjournalist och tidigare biolog på IVL- Svenska miljöinstitutet