Äntligen har sommaren kommit till oss här uppe i norr efter en ovanligt kall vår. Sista frostnatten var i början av juni, och då låg de även kvar tjäle på sina ställen. Kallast sedan någon gång på sextiotalet stod det i tidningen, men inte lika kall som ”svagåret” 1867. . . 

Svår hungersnöd

I en bok om min och några andra byar, finns dagboksanteckningar från hemmansägare Erik Persson i Brattjärn. Han skriver om ”svagåret” 1867, en svår vinter och en sen vår, vilket ledde till svår hungersnöd både för människor och kreatur. Dom löste djuren den 19 juni, och då var de mycket snö kvar i skogen. Så illa är det ju som tur är inte!

Numera behöver vi inte heller svälta, oavsett hur vädret blir, i alla fall inte i västvärlden. Men en kunskap har uppenbarligen gått förlorad på vägen. Förr behövde man inte upplysa konsumenterna om hur viktigt jordbruket är. Det var helt självklart att utan ett livskraftigt jordbruk så hade de ingenting.  

Man kan tappa modet

Utöver den sena och kalla våren är vi några som drabbats av mycket utvintrade vallar i år, vilket gör vårbruket längre och kostsammare, då man måste plöja upp förstaårs vallar, och så om. Fjolårets jobb måste alltså göras om. Då är de lätt att man tappar modet.
Men då tänker jag vad farsan brukar säga: ”De kan inte vara roligt jämt, ibland är de bara att bita ihop och arbeta.”

De låter kanske hårt, men det funkade 1867 och de funkar nu. Man borrar ner huvet och kör på. Plötsligt är man klar och kan klappa sig själv på axeln och tänka ”jag grejade det!”.

Det är ju lite tjusningen med bondelivet; ibland är det upp och ibland är det ner, och naturen rår vi inte över, hur gärna vi än vill.

Pär Antonsson
vice ordförande
LRF Västerbotten