"Handen sträcktes ut i ett handslag. Jag hann lägga märke till hans något krökta rygg, den varma blicken, och framför allt - händerna! Jag hann se insidan av den väldiga handen innan min formligen begravdes i ett fast grepp. Jag hann känna valkarna och ärren i den läderaktiga handen innan han släppte taget.

 Vi pratades vid ett tag, och sedan började mina tankar vandra - händerna? Vad har inte dessa händer varit med om? Fingrarna har nog inte övat så mycket på tangentbordet. En vanlig penna har nog inte heller känt sig så hemmastadd mellan de grova fingrarna, utan händerna har varit med om något helt annat. Vilka verktyg har dessa händer greppat? Redan i unga år så låg säkert skaften från både hökrok och högaffel hemvant i dem, och jag undrade över hur många meter diken som de grävt? Yxa och lyftkrok? När fick månne händerna begå sin motorsågspremiär?

Jag skulle tro att de fyllde moped och motorsåg ungefär samtidigt, och inga maskiner har sedan dess varit dem främmande. Olja, jord och damm har med tiden gett händerna en slags patina, som ligger så djupt inarbetad i fårorna att inget skrubbande kan komma åt. Patinan har också spår av oändligt många kalvar som hjälpts till världen under dygnets alla timmar, och händerna har liksom aldrig fått någon riktig semester eller tagit ut en övertidsersättning.

Samma hjälpande händer har sedan med repet hårt lindat runt sig efter några år dragit samma djur till slakteritransporten. Liv och död - i samma händer.... Smågrisar har torkats torra som sammet av dessa grova händer innan de små liven lagts ömt vid den "rösslande" suggan. Jag undrar hur många djur som dessa händer klappat och skött om? Vad har hindrat händerna från att spricka ännu mer än vad de gjort? Spensalvan och lite handmjölkning har säkert gjort dem gott, och råmjölken har varit lyxbehandlingen. Varje gång en spädkalv behövt en hjälpande hand för att lära sig att dricka, då har händerna fått sitt återkommande, feta och mjukgörande råmjölksbad. Det har fått dem att kännas lena som filmstjärnehänder för en stund. Bristen på manikyr avslöjar emellertid deras ägare, för klämskador och ärr går inte att dölja.

Varje vår har händerna känt på matjorden. Den har kramats och smulats mellan fingrarna för att bedömas om tiden är inne. "Reder hon sig, ( jorden alltså) och är det tid att börja harva och så"? Inget annat än händernas erfarenhet kan ge svaret, och man blir förvånad över att så grova händer kan ha en sådan fingertoppskänsla. Då det är skördedags så rycker samma händer av ett sädesstrå, petar försiktigt lös några korn från axet och klämmer dem mellan fingrarna för att snabbt avgöra vattenhalten.

Dessa slitna, grova, och känsliga händer, de inte bara ger en känsla av trygghet - de är tryggheten! De ser till att vi dagligen har att se fram emot ett dukat bord. Potatisen, mjölken, osten, köttet, fläsket, och allt annat som länets bönder kan erbjuda - allt tycks mig vara serverat från dessa händer. Om jag blundar ser jag för mitt inre bilderna av länets allra vackraste naturområden. Naturen; som vi alla tar för självklar; den har också formats av samma ömma händer, och det har som sagt verkligen satt sina spår i dem. Det är därför med största tacksamhet som jag hälsar på den utsträckta handen, och det fasta handslaget säger mig att jag är i goda händer.

Arne Lindström