Vi är: Besöksgård

Katarina och Anders Löfman
0510-711 00, mobil 073-727 55 30
E-post:
dammsgaardgris@home.se

Hos Dammsgårds gris i Tun utanför Lidköping kan besökare träffa grisar i alla åldrar. Här finns de stora suggorna som nyfiket kommer fram och tittar, smågrisarna och ändra fram till de slaktmogna svinen. Respekt och omtanke är ledorden för Katarina och Anders Löfman. Grisarna ska ha det bra den tid de lever, säger de och det syns när vi vandrar igenom de olika stallarna.  

Suggorna har en tjock halmbädd att rota runt i, på BB-avdelningen har suggorna egna rum tillsammans med sina små och en värmelampa. Ju äldre grisarna blir, desto busigare och livligare är de. Katarina som visar runt på gården har hela tiden ögonen på grisarna. Noterar om någon har ett sår, tittar hur de växer, kollar att maten finns på plats. 

- Smågrisproduktion är så mycket pyssel och man måste ha djuren med sig för att det ska fungera, säger hon.

Välkomna!


”Djuren ska skötas med respekt, omtanke och vänlighet. Vi ska vara snälla mot djuren medan de lever och sedan blir de mat” Orden kommer från grisbonden Katarina Löfman som ägnat sig åt grisar sedan tidiga tonåren.

Vid ett besök hos Dammsgårds gris i Tun utanför Lidköping får vi tvätta händerna noga och klä på oss overaller och träskor för att gå med Katarina Löfman in i stallet. Vi passerar det äldre stallet som är under ombyggnad och byter träskor en gång till och går vidare till suggornas lösdrift. Här går de stora, blivande mammorna, 40 suggor i varje avdelning. Katarinas man Anders har just delat ut ny halm till ströbädden och suggorna jobbar för fullt med att boa in sig i den. Några smakar av halmen och kikar nyfiket på oss från halmhögen. Ett par av suggorna kommer fram och iakttar oss med sina små och snälla ögon. Trynena vädrar nyfiket och Katarina kliar en 300-kilos sugga i pannan medan den suckar av välbehag.

I lösdriften finns rader med bås dit suggorna kan gå för att få kraftfoder. Båset är en plats där suggorna kan få vara ifred. Där är svalare än i halmströbädden och båsen kan stängas med suggorna i, när gödseln ska skrapas från golvet eller om suggorna ska dräktighetskontrolleras.

Dräktighetskontrollen görs en tid efter att suggorna inseminerats, det vill säga befruktats med sperma från en galt. Vid kontrollen ser Katarina vilka suggor som blivit dräktiga och alltså har smågrisar på gång.

Vi passerar ännu en dörr och får nya träskor på oss. Nu kommer vi in i det nybyggda stallet med BB-avdelningarna. Det är här som suggorna föder sina kultingar. Här har de en box var, med en tavla över där det står vilken dag som suggan beräknas föda. Suggorna som fött, har stora juver och många spenar där de små rosa kultingarna ligger och suger sig mätta. I ett hörn av boxen hänger en värmelampa för de nyfödda.

Mitt i idyllen hör vi en sugga som grymtar upprört och djurskötaren berättar att i boxen intill har en förstföderska bitit de första kultingarna som föddes. Katarina förklarar att detta kan hända, men som väl är, är det sällsynt. Hon går in till suggan och suggan verkar bli lugnare av det. Katarina kan ta emot ytterligare några kultingar utan att suggan biter dem. Det är viktigt att de små får i sig den första råmjölken så hon lägger dem till suggans spenar och kollar att de suger. Om någon suger dåligt, kan Katarina mjölka ur lite mjölk ur en spene och ge kultingen.

Efter detta drama, går vi vidare till tillväxtstallet där smågrisarna bor när de lämnat sina mammor. Nu är de lite större och busigare och nyfikna. Hela tiden när vi går genom stallarna, har Katarina ögonen på djuren. Hon iakttar hur de växer, kollar maten, ser ett trampsår som behöver tvättas. Katarina förklarar att smågrisproduktion är så mycket pyssel in i minsta detalj. Man måste ha djuren med sig för att det ska fungera.

Hon återkommer till hur viktigt det är att sköta djuren med respekt och att visa omtanke och hänsyn mot dem under den tid de lever.

Katarina Löfman är hästtjejen som blev grisbonde. Hennes föräldrar köpte Dammsgården på 70-talet och farfar, som var skräddare, ville att familjen skulle ha djur på gården.

De första grisarna skaffade Katarina tillsammans med sin pappa. Fyra suggor som betäcktes hos en granne. Ett år senare började hon på Uddetorps lantbruksskola och specialiserade sig under sista halvåret på grisgård. Hon praktiserade på en grisgård och fick sommarjobb där. Lönen tog hon ut i dräktiga gyltor. Så kallas hongrisar innan de fött första gången.

Katarina övertalade sin pappa, som är snickare, att bygga ut och plötsligt fanns det plats för 35 grisar på gården.

1995 fyllde hon 22 år och då byggde hennes pappa ut ytterligare så att Katarina kunde starta upp suggpoolen, en besättning på 500 suggor med sex anslutna satellitgårdar dit de dräktiga suggorna hyrs ut och föder sina kultingar.

Katarina Löfman ser till att suggorna blir inseminerade och kollar att de är dräktiga. Tre veckor före grisningen, det vill säga när de ska föda, åker de till den gård som hyrt dem och stannar där i åtta veckor.

Satellitgårdarna betalar hyra för suggorna och behåller smågrisarna för senare försäljning. Därefter hyr de nya, dräktiga suggor.

1997 träffade Katarina sin man Anders som kommer från en grisgård och de har fått tre djurintresserade döttrar.

Suggpoolen har minskat. Idag finns 250 av suggorna hemma hela tiden och paret Löfman har ett eget stall för slaktsvin. På sikt kommer kanske alla suggorna att stanna hemma och allt fler slaktsvin växa färdigt på gården.

Paret odlar havre, vete och åkerbönor till foder och köper något som heter vetestärk, en restprodukt från spritfabriken i Lidköping. Grisarna får också ett koncentrat av soja och mineraler, men Löfmans jobbar på att minska sojan med hjälp av åkerbönor.

I framtidsplanerna finns att bygga ut för fler slaktsvin och kunna leverera kött i närområdet. Katarina har gått en styckningskurs vid slakteriet i Varekil på Orust och har funderingar på att ta tillbaka en del kött och stycka det hemma. Kanske till och med kunna sälja rökt griskött på Bonnamarknaden i Grästorp.