Möt glada grisar i Tanums kommun. Hans-Ola Olsson på gården Säm har satsat på att föda upp EU-ekologiska grisar som har egen uteplats året runt. På gården finns 100 suggor, smågrisar och slaktgrisar och Hans-Ola har många idéer om hur han vill utveckla grisuppfödningen. Bland annat har han byggt ett foderkök för att kunna blanda grisarnas foder av närproducerade råvaror.
”Grisarna ska ha ett rikt liv, växa bra på närproducerat foder och smaka bra” säger han.

Gården i Säm är en besöksgård och det går att åka kollektivt dit.
Välkomna!

Vi är: Besöksgård

Hans-Ola Olsson, Mobil: 070 2080180

På gården Säm i Tanums kommun föder Hans-Ola Olsson upp grisar på EU-ekologiskt vis.
”Grisarna ska ha ett rikt liv, röra sig och ha det rent och snyggt och de ska växa bra på närproducerad mat” säger Hans-Ola Olsson.

Mitt i det stora motorvägsbygget på E6:an genom Bohuslän svänger vi av mot Säm, gården där Hans-Ola Olsson håller på att bygga upp en ny, modern anläggning för grisuppfödning enligt EU-ekologiska regler.

Hans-Ola Olsson köpte gården 2007. Då fanns här en konventionell smågrisproduktion med 360 suggor, men Hans-Ola har valt en annan väg. Nu har han 100 suggor som föder 2 000 kultingar per år. Kultingarna är kvar på gården hela tiden fram till slakt. Att det skulle vara ekologiska grisar stod klart tidigt, men att föda upp enligt KRAVs regler går inte på den här gården.
-Mina grisar har det precis som KRAV-grisar åtta månader om året, säger Hans-Ola Olsson. De andra fyra månaderna går grisarna kvar i sina rasthagar i stället för på bete som KRAV-grisarna. Miljön runt gården med lera och vattendrag direkt ut i havet gör betet omöjligt av miljöskäl, förklarar han.

Inför vår rundvandring förklarar Hans-Ola att hans ombyggnad av gården dragit ut på tiden. Det stora motorvägsbygger gjorde att han blev av med vattnet en tid och det har strulat med leveranser till byggnaderna, men nu börjar det bli färdigt. De efterlängtade rasthagarna invigdes en vecka före vårt besök.

Men vi börjar i stallet där suggorna föder sina kultingar. Hans-Ola beskriver hur viktigt det är att suggan får boa in sig före grisningen. Hon får mycket halm som hon förbereder födseln i.

Just när vi kommer in håller en sugga på att föda. Hon ligger på sidan i halmen och ett gäng nyfödda kultingar letar sig fram till spenarna medan ytterligare ett syskon föds. Hans-Ola Olsson smeker suggan över juvret och kollar så att allt står rätt till med henne. En sugga har 14-16 spenar och får ungefär en kulting till varje spene. I två veckor bor hon med sin kull ungar i en egen box. Därefter flyttar hela familjen in till en familjegrupp med åtta suggor och deras kultingar. Där får de gå tillsammans i fyra veckor. I familjeboxarna får vi se mycket bus. Kultingarna tar full fart och rusar runt tillsammans, för att ögonblicket senare ligga hos sina mammor och ta sig en slurk mjölk.

Efter sex veckor vänjs kultingarna av från mjölkkosten och blir tillväxtgrisar som äter ekologisk grismat. Suggorna blir brunstiga fyra-fem dagar efter avvänjningen och insemineras /konstbefruktas igen för att få nya kultingar om tre månader, tre veckor och tre dagar.

En kulting väger ungefär ett och ett halvt kilo när den föds. Efter sex veckors diande vill Hans-Ola helst att de ska ha vuxit till tio kilo. Då har suggan gjort sitt jobb bra och haft tillräckligt med mat till sina små. I ytterligare sex veckor får kultingarna springa med sina jämngamla kompisar och äta upp sig ytterligare. Sedan blir de slaktsvin och bor 40 stycken i varje avdelning. De äter och växer i ytterligare 16-18 veckor tills de väger cirka 120 kilo. Då skickas de till slakt och blir kött som vi till exempel grillar eller gör julskinka och fläskkotletter av.

Hans-Ola berättar under vår rundvandring hur grisar behöver få hålla sig aktiva. Nio tiondelar av en grisdag består av att leta mat. Hans-Olas grisar har en knapp i örat, en transponder, som styr hur mycket mat de ska ha och hur ofta. Han provar sig fram, bland annat med tilldelningen av mat för att se vilket grisarna trivs bäst med. Grisarna gillar att böka med sina trynen i marken och hos Hans-Ola får de halm som bökmaterial. Vissa grisar ser ganska smutsiga ut, men det handlar inte om att de är smutsgrisar. Tvärtom, grisar är väldigt renliga, förklarar han. De bajsar på ett ställe och äter på ett annat, men de kan inte svettas. Alltså gyttjebadar de om de kan. Blöt lera som dunstar, svalkar grisen. Hans-Ola har en idé om att installera en dusch i rasthagarna. Då kan grisarna lära sig hur de kan få en fin vattendimma över sig i stället, när de är varma.

Hans-Ola Olssons föräldrahem ligger en kilometer bort. Där arbetar man med skog och sågverk och Hans-Ola och hans familj samarbetar kring växtodling på cirka 300 hektar mark. Marken ställdes om till ekologisk redan 2005 och de odlar foder till grisarna och certifierat ekologiskt utsäde till andra lantbrukare. De har byggt en spannmålstork och håller på att bygga ett eget foderkök.

Maten till grisarna är ett område där det går att förbättra. Eftersom ekologisk grisuppfödning fortfarande är en så pass liten del av den totala grisproduktionen, tillverkas foder bara på två ställen i landet. I Helsingborg och Västerås, vilket medför långa transporter för att köpa ekologisk grismat till gården i Tanum. Det är vansinnigt, menar Hans-Ola Olsson och satsar på sin egen blandning av spannmål som blandas med gräs, ärtor och bönor. Han får köpa de mineraler och vitaminer grisarna behöver, men blir i övrigt självförsörjande på foder och slipper de långa transporterna.

På sikt vill han utveckla grisuppfödningen ännu mer. Slakta på närmare håll, kanske sälja kött hemifrån och kunna ta emot olika grupper. Idéerna är många.
-Jag vill producera ett kött med värde. Grisarna ska ha ett rikt liv, röra på sig och ha det rent och snyggt. De ska växa bra på närproducerat foder och smaka bra, säger Hans-Ola Olsson.